Just have to look me in the eyes and I fall apart
Jag började gråta för att mamma kom in till mig och pratade och sa att hon tyckte synd om mig och att hon kom ihåg hur det kändes. Och så sa hon att det skulle gå över snart.
När jag väl torkat tårarna så frågade hon om jag ville gå till en frisör och slinga håret. Då började jag gråta igen.
Jag har aldrig slingat håret hos en frisör. Och jag har alltid velat det.
Men nu får jag nästan dåligt samvete för att jag kanske (antagligen) kommer använda hennes pengar till att fixa mitt hår. För det är ju inte billigt direkt.
Visst är det otroligt jobbigt att jag sitter och gråter och får dåligt samvete över exakt allt.
Men det kan ju vara lite bra ändå. Det var länge sen jag grät, det känns som om jag behöver få ur mig allt.
Och dessutom har jag kommit på hur underbar mamma jag har. Det visste jag innan också, såklart, men man behöver liksom påminnas ibland.
Jag älskar henne så jävla mycket (haha, komiskt att jag börjar gråta nu när jag skriver dethär....) och jag ska verkligen tänka på det i fortsättningen. Nu är det slut på att låta henne stå och vänta i evigheter på nån parkering, nu är det slut med att låta henne göra alla hushållssysslorna, nu är det slut med att vara ego. Nu ska jag göra allt för att hon ska slippa sånt.
Det var vad jag hade att säga.
Jag har en viktig sak att säga:
"I don't love you for who you are, I love you for who I am when I am with you" VA?!
Min första tanke var: Guud, så gulligt!
Min andra tanke var: WHAT?!
Såklart att om man älskar en person så är det för vem den personen är. Inte för vem man själv är.
Man kan älska en person som får en att känna sig illa till mods, eller som till och med får en att må dåligt. Men då är den personen inte bra för en, och det funkar inte i längden.
Anledning till att jag vet detta? Jag har själv varit med en person som fick mig att känna mig konstig, puckad, och ibland helt värdelös.
Men trots allt detta var jag beroende av honom. Precis som Edward säger i Twilight: "You're like a drug to me". Så var det ungefär.
Jag kunde inte få nog av honom, jag ville vara med honom hela tiden, göra allt med honom, älska honom, och jag ville att han skulle älska mig. Det spelade ingen roll hur han behandlade mig. Även om han även många gånger behandlade mig som en prinsessa så fick han mig ju som sagt även många gånger att känna mig så jävla dum i huvudet.
Men jag kunde inte bryta mig loss.
(förvånar er antagligen inte att detta var samma person som krossade mitt hjärta, han är ju med i ganska många inlägg)
Jag tror inte att man älskar en person för hur man känner sig när man är med honom/henne. Det finns så kallade "töntar" (ja, jag säger det just nu, även om jag tycker att det är jävligt töntigt att dela in människor i sånna grupper. Men det är för att ni ska förstå bättre) och om jag umgås med någon sådan så känner jag mig världsvan, snygg, cool.
Och det är väl ganska självklart att jag känner mig så? Men jag älskar inte dom för det det! Jag älskar bara känslan i så fall. (Nu menar jag inte att jag gör det!!)
Nu menar jag inte att "hur man känner sig med den personen" inte spelar någon roll! Jag menar bara att det är nog inte bara det som gör att man älskar honom/henne!
Men det är klart att om ett förhållande ska vara sunt och hålla länge så måste man må bra med den personen! Ingen tvekan om saken.
Vissa personer får mig att må så jäkla bra! Med dem blir jag ännu mer positiv, hjälpsam, omtänksam, oegoistisk och glad.
Och ja, jag älskar den känslan, och jag älskar vem jag är med den personen.
Men det är knappas bara det som får mig att älska honom!
Kärlek? Det är svårt detdär...
Har försökt sitta och tänka ut vänner till mig - en kille och en tjej - som är bra vänner utan att vara kära. De första jag tänkte på var Kevin och Ellen. Men sedan kom jag på att Kevin har varit kär i Ellen hur länge som helst.
Min kompis Martin blev kär i mig. Min kompis Valter blev kär i mig. Ja, faktiskt i stort sett alla fall jag kan komma på har någon av dem fallit för den andra.
Ett undantag är väl kanske min kompis Christoffer. Vi är inte kära i varandra. Dock har vi även glidit ifrån varandra lite som vänner också. Men om vi hade varit bra vänner fortfarande så hade nog någon av oss tillslut fallit för den andra.
Jag menar inte att det är så för alla! Absolut inte! Men för de flesta så är det tillslut nån som faller. Det kan vara väldigt jobbigt, jag menar, det kan ju förstöra en hel vänskap...
Jag har oftast blivit irriterad på kompisar som fallit för mig. Vet inte varför. Men det har ofta förstört allting.
I alla fall med min senaste, Valter. Han var kär i mig. Spelade låtar på scen (när han hade gig) och sa att låten handlade om mig. Egentligen skulle jag kunna vara kompis med honom ändå, men vill liksom skona honom.
Pratade med honom tillslut (det kändes inte rätt att såra honom, men det kändes inte heller rätt att låt ahonom gå och tro att vi nästan var ett par heller) och då crashade allt. Plus att jag vill ju att han ska komma över mig, för jag har varit olyckligt kär alltför många gånger, så jag vet hur det känns. Och tro mig, det finns inget värre.
Och det är lättare att komma över någon som man inte umgås med...
Faktum är att jag hatar när mina killkompisar blir kära i mig.
Men hur mycket jag än hatar det så kan jag aldrig sluta tänka på min bästa killkompis, Anton. Det går inte, jag borde inte gilla honom.
Jag vet inte om jag är kär i honom.
Ni vet när man är kär i någon, och man bara vill vara med den personen hela tiden? Den känslan har jag!
Och trots at jag har intalat både mig själv och mina kompisar att jag absolut inte är kär i honom så blir jag ändå jätteledsen när en av dem säger: "Men jag tror inte att han gillar dig på det sättet", "ni passar inte ihop" och "jag skulle aldrig kunna se er två som ett par".
Jag vet inte hur jag ska förstå om jag gillar honom eller inte.
Många tecken finns där: Jag tänker på honom hela tiden, jag vill vara med honom hela tiden, jag blir ledsen när jag hör att vi inte passar ihop. Jag blir glad varje gång vi träffas och det pirrar i magen när jag tänker på honom. Det känns som om allt jag vill är att han ska må bra. Ett enda ont ord om honom, och jag vill slå ner den personen. Jag vill bara vara med honom. Förstår ni mig?
Men! Det enda som pekar på att jag inte gillar honom är att jag inte känner något behöv av att kyssa honom eller gå ännu längre med honom.
Jämt när jag gillar nån så brukar de tecknen över finnas där, och jag brukar även ha ett stort behov av att vilja kyssa personen, och till och med mer än det.
Att jag inte känner så för Anton kan nog bero på flera saker.
1. Att jag inte gillar honom, att jag bara tycker så himla mycket om honom som kompis.
2. Att det är en försvarsmekanism. Jag vill inte bli sårad igen, och dessutom vill jag inte gilla honom på det sättet! Jag vill att vi ska vara samma gamla kompisar, jag vill inte göra allt komlicerat. Och dessutom vill jag inte riskera våran vänskap på en sån här löjlig liten förälskelse.
Men han är trots allt den bästa jag känner.
Det finns ingen annan kille som tycker om mig på det sättet (även om det bara är vänskapligt), alla andra killkompisar tänker bara på sex, och inget annat. De tänker på hur stora bröst man har, hur snygg rumpa man har, hur sexig man är. Det finns inget annat.
Det är en sak som känns så jävla bra med att han antagligen inte är kär i mig. Han tycker om mig för den jag är. Vänner väljer man inte efter utseende.
Det känns som om jag kan lita på honom, och som om han är ärlig och bra för mig. Men förresten, har jag sagt att han är ett år yngre?? Men det bryr jag mig inte ett skit om, för han är mognare än mig.
Och förresten, det där med sex. Jag menar bara att det är inte det enda han tänker på. Men såklart han tänker på det, det gör väl alla? Och man vill väl att dom ska tänka liite på sex?
Och det är faktiskt lite roligt, för första gången jag träffade honom (vi har gemensamma kompisar och går på samma skola) så var det under en konsert, och han stod på raden bakom mig. Så känner jag nån som försöker knäppa upp min bh. Jag vänder mig om och frågar vad fan han håller på med? Och ser honom stå där och flina, och så säger han "Jag brukar vara jävligt bra på det där". Jag började skratta, för det var ju ett tag sen, och han var mindre än mig på den tiden, så det var bara så komiskt.
Tänk att det kunde leda till att vi blev vänner!
Nejnu ska jag inte babbla massa minnen - nu blir det nått avsnitt av CSI (min favorit serie) och sen sova....
godnatt!
Första dagen i skolan.
Sjukt att vi redan går i nian, nyss började vi ju 7an här.
Hela dagen gick relativt bra. Förutom två småsaker.
1 - Min kompis, Anton, som jag inte har sett på hela sommaren verkar ju knappt vilja prata med mig. Gick fram till honom och gav honom en kram. Var jätteglad att se honom, men han verkade inte alls lika glad över att se mig. Han skrev ändå att han saknade mig förut, varför verkar det inte så nu?
Han sa även att han hade sett mig och min kompis på tåget från Göteborg förra veckan. Varför sa han inte hej?!?!
Jag har tänkt på honom varenda jävla dag under hela sommaren, varenda jävla dag (nej jag är inte kär i honom, tror jag inte i alla fall) men han då? Han verkar ju inte ens bry sig om att se mig....
2 - Jag och mina kompisar tog en sväng ner på stan efter skolan. Där såg jag honom. Ian. Det är den där killen som är ett år yngre än mig, som jag var så vansinnigt kär i förut. Och tro det eller ej, men han var t.o.m ännu snyggare nu efter sommaren. Jag ramlade ner i hans jävla kärleksgrop igen. Och nu är det omöjligt att komma upp.
Det känns både bra och dåligt. Vi börjar med det bra: har ju inte gillat någon på hela sommaren, och det har varit så vansinnigt tråkigt att inte ha någon att sukta efter. Så det känns ganska bra ändå.
Men å andra sidan så vet jag inte ens om han vet vem jag är. Kan aldrig få honom. Vill inte bli krossad igen.
Kanske skriver en låt om honom. För jag kan inte tänka på någonting annat än honom just nu. Honom och Anton...
Mina mål
De vanliga, som jag brukar ha varje år är:
- Skaffa pojkvän
- Gå ner i vikt
- Få bra betyg
Och som jag skrev förut har jag förändrats under sommaren 2010. Jag har blivit mer självsäker, modig, social, oblyg och jag trivs väldigt bra med den jag har blivit.
Mina löften det här året:
- Var dig själv.
- Bry dig inte om att leta kille. Det kommer när det kommer.
- Kämpa med betygen och gör så gått du kan.
Jag mår bättre av det här. Det här året tänker jag bara vara mig själv och om jag ska ha en pojkvän så ska det vara nån som älskar mig för den jag är, inte för någon jag försökt vara för att han ska falla för mig.
Och vad det gäller vikten - jag ska börja träna mer nu, men det är inte för att gå ner i vikt. Har gått upp lite nu under sommaren, och det trivs jag så jäkla bra med! Innan satt mina jeansleggings i storlek XS så jäkla löst (gick ner i vikt i vintras) men nu har jag lite former igen och det trivs jag verkligen med! :)
Allt känns så jäkla bra nu!
Varför tänker jag på honom hela tiden?
All of you has shaped me into what I am.
Idag var en sådan där bra dag, ni vet en sån där med vännerna när man bara skrattar och skrattar och allt känns så jävla bra.
Lyssnar just nu på den underbara låten Vesper's goodbye, Nick and the Administration. Den ger mig inspriration.
Speciellt första raden. All of you has shaped me into what I am.
Och när jag hör den där raden tänker jag på denna sommar. Sommaren 2010.
Det har varit både den bästa och den sämsta. Men mest bästa, haha.
Det har varit den bästa sommaren i mitt liv.
Men samtidigt har jag varit osams med två av mina bästa vänner exakt hela sommarlovet - sen skolavslutningen faktiskt.
Det kommer bli konstigt att börja på måndag igen, och träffa varandra.
Har aldrig haft ett så här allvarligt bråk i hela mitt liv. Och såklart suger det att bråka. Speciellt med två av de närmaste vännerna.
Men jag vet inte om jag ångrar bråket. Jag menar, visst suger det kuk, men det har faktiskt haft några fördelar, konstigt nog.
Jag har kommit mycket närmare min allra bästa vän. Och vi har även insett vilka vi kan lita på och vilka vi inte kan lita på. Jag har fått nya underbara vänner.
Och jag har förändrats den här sommaren.
Jag är fortfarande samma gamla Hanna, men jag har blivit starkare, modigare, socialare och är inte blyg överhuvudtaget. Jag har fått bättre självförtroende och jag ger inte upp. Jag tycker om mig själv mer, alltså typ trivs bättre med min kropp osv.
Jag har blivit mognare och tar inte åt mig lika lätt, blir inte ledsen eller sårad lika lätt.
Trots att jag fortfarande är samma person vill jag vara den jag är, och inte den jag var.
Så jag vill inte spoola tillbaka och göra om det. Det funkar inte.
And I'll give up forever to touch you, cause I know that you feel me somehow.
Hej. Har ni tänkt på en sak? Nästan alla inlägg jag skriver här skriver jag på natten.
Jag är en riktigt drömmare, men det är vissa speciella tillfällen som jag faktiskt blir djup. Till dessam tillfällen hör natten. Även sena kvällar. Eller kvällar då det är mörkt och rengigt. Det är då jag verkligen börjar tänka.
Jag tänker mycket på dagen också. Men då är det saker som: Jag vill ha en ny garderob, ååh vilken snygg tröja, shit nu är sommaren snart slut, jag måste vekligen ut och sola för jag vill inte komma tillbaka till skolan som en blekfis utan några som helst spår av pigment.
Det är sant, även om det kanske inte verkar så, men jag är ganska ytlig av mig.
Men de där djupa tillfällena brukar inträffa ganska ofta. För det mesta varje natt, varje mörk och regning kväll. Varje gång jag hör en låt eller ser en film som berör. Ja, varje gång som jag blir berörd av någonting. Verkligen berörd, i hjärtat.
Det är inte så att jag skriver ett nytt inlägg här varje gång jag blir sådär djup. Ibland kan jag skriva ett inlägg, bland skriver jag en novell, ibland en dikt (även om jag aldrig har lyckats med en dikt) och ibland en låt.
Oftast blir det låtar. För mig är musik det bästa sättet att få ur mig vad jag känner.
Men jag kan inte sitta och spela gitarr på natten när hela min familj sover. Då vaknar dom. Och jag kan ju inte lägga upp en låt åt er varenda gång jag blir djup.
Ni kanske undrar varför jag har den här bloggen överhuvudtaget?
Det ska jag försöka förklara för er.
Jag vill få ur mig mina känslor. Jag beundrar verkligen personer som har vanliga bloggar och vågar skriva av sig alla sina känslor. Men sån är inte jag, jag vågar inte. I skolan och i verkligheten kan jag verka ganska säker och stark i mig själv. Jag gråter inte i skolan, och jag står upp för mig själv. Men egentligen är jag ganska svag. Jag är en riktigt fegis. Och jag vågar inte driva en oanonym blogg och skriva om mina känslor och funderingar.
Men det finns flera anledningar. Jag vill inte hänga ut folk. På min skola sprids rykten - sanna och osanna - som blixten. Skulle jag skriva om t.ex "my heartbreak" i en oanonym blogg som mig själv så skulle alla, varenda kotte jag känner veta vem det handlade om.
Det är det som är så jobbigt.
Det handlar även om att jag inte vill att alla jag känner ska veta hur jag tänker och känner inuti. Jag vill inte att de ska veta allt om mig. Därför är bloggen helt anonym, inte ens mina närmaste kompisar kan läsa den.
Jag skulle ju lika gärna kunna skriva en vanlig dagbok, men vet ni, det går inte. Dels för att jag hatar att skriva dagbok, tycker att det är så otroligt tråkigt. Och dels för att jag vill hjälpa folk.
Det här är verkligen inte någon stor blogg, tror inte att jag har fått en enda kommentar. Men om det tittar in nån besökare så vill jag att de ska kunna lära sig någonting, att det jag har skrivit ska hjälpa dem att hantera det om de hamnar i liknande situationer eller att de ska bli berörda på något sätt. Det känns bra att skriva så att folk kan läsa, utan att behöva hänga ut mig själv.
Jag vill även att ni ska ha möjligheten att fråga, kommentera eller påpeka någonting om ni vill det.
Det här är en blogg där jag är mig själv till 100%. Jag skriver inte här för att få många besökare och tjäna pengar. Jag skriver här för att jag mår bra av det, och för att jag vill att det kanske ska hjälpa andra.
Jag bryr mig inte ett dugg om att jag har skrivit om samma sak flera gånger, för jag skriver bara om det som kommer från hjärtat, och när jag blir sådär djup är det oftast kärlek som jag tänker på. Därför är det oftast det som mina inlägg handlar om.
Jag bryr mig inte om att titta igenom inläggen innan jag publicerar dem. Varför ska jag kolla igenom och ändra efteråt, om jag skrev sådär så var det så jag kände just då. Och det vill jag inte ändra på. För jag är ingen falsk människa.
Jag bryr mig inte om mina inlägg är totalt osammanhängande. Jag är ofta förvirrad nu för tiden. Och jag har ofta många känslor och tankar i huvet samtidigt.
Jag bryr mig inte heller om hur många kommentarer eller besökare jag har här. Faktum är att jag inte har kollat statistiken en enda gång. Men jag har nog knappt några läsare ändå.
Hur som helst, nu är jag sådär djup igen, som vanligt. Och såklart tänker jag på kärlek igen. Bara det att det för första gången inte är någon speciell person det handlar om, det är bara kärlek helt enkelt.
Jag vill så gärna hitta den rätta. Han som bryr sig om mig och accepterar mig precis som jag är, hur jag än gör bort mig. Någon som vill ha mig även när jag går i mjukisar, är osminkad och har mitt rufsiga hår i en slarvig knut.
Någon som inte är ytlig och sexfixerad.
Någon som verkligen får mig att må bra. Någon som förtjänar mig. Någon som kämpar för mig. Någon som jag kan kämpa för. Någon som jag kan älska tills mitt hjärta nästan spricker. Som gör mig så lycklig att jag vill hoppa av glädje över att jag har honom.
Men jag vill ha den som är rätt nu. Jag planerar inte att träffa min livspartner nu, när jag bara är 15 år.
När jag blir äldre vill jag leva singellivet. Festa, ragga killar, åka utomlands med vänner och göra vad jag vill. Jag vill känna mig fri helt enkelt.
Men jag vill vara säker på att jag kommer hitta någon att dela mitt liv med. Det kan man ju aldrig vara säker på.
Jag vill sitta i en korgstol på en veranda när jag är 80. Vara rynkig och ha grått krulligt hår. Ha barnbarnen springande runt omkring, lekande i trädgården. Tänka tillbaka och vara nöjd med mitt liv, inte känna ångest över att vilja leva det igen. Bara vilja att mina barn och barnbarn ska få underbara liv, och att de ska minnas mig med ett leende. Och jag vill kunna titta på korgstolen på andra sidan bordet och se min man le mot mig. Vi är gamla, båda rynkiga och våra kroppar slitna. Men vi är lyckliga. Så otroligt lyckliga.
Nu tänker jag direkt på min mormor och morfar. De blev tillsammans när de var lika gamla som jag är nu. Det känns så konstigt. Men dom är verkligen lyckligt lottade när det gäller kärlek. Dom kommer sitta där när de blir gamla och le mot varandra. De kommer vara tillsammans förevigt. Det de har är äkta kärlek.
Det vill jag också ha. Men just nu känns det ganska hopplöst på den fronten faktiskt. Jag har tur som har så underbar familj och vänner. Jag är lyckligt lottad när det gäller människorna i mitt liv. Men det känns som om någonting fattas. Jag vill uppleva den positiva delen äv kärlek också, för det känns som det är det jag har missat.
Lyssnar just nu på världens bästa låt. Iris - Go Go Dolls. Texten gör min insprirerad att skriva hur mycket som helst, men vet ni min dator har knappt något batteri kvar, och dessutom måste jag sova, ska upp tidigt i morgon.
Puss och godnatt alla underbara!
Ibland undrar jag om jag har gjort ett stort jävla misstag.
Vissa sms får mig att sucka av ren lättnad över att vi inte blev tillsammas.
Som tillexempel när han skrev att jag var "lite osmart" och var seriös (I skolan är jag klassens "dumma blondin" jag fattar inte varför, alla måste ha missuppfattat mig totalt).
När han bara ville köra frågor, och istort sett alla frågor handlade om sex, hur många tjejer i klassen som hade string och liknande.
Andra får mitt hjärta att göra ont.
Som tillexempel när vi sackade om skolfotot och han skrev "Du blev helt seriöst från mitt hjärta bäst<3" eller när vi körde frågor (finns ingen lek som jag hatar mer!) och han skrev "fråga mig inte vem jag är kär i, för du vet redan vad jag kommer svara".
Det gör ont nu. Jag hade glömt hur gullig han var. När han skrev "Godnatt och puss finaste<3" när jag skulle sova, när jag visste att hans kompis gillade mig, och jag frågade om han skulle bry om nån av hans kompisar gillade mig, då svarade han. "Nej eller jo om dom tog dig ifrån mig skulle jag slå ner honom:*" eller varenda gång han skrev saker som "Hello gorgeous" eller "din pappa har varit dum, han har tagit stjärnor från himlan och satt dem i dina ögon"
Men framförallt ett sms. Det stod "Jag älskar dig"
Det är sånna saker som får mig att ibland vilja att det var vi igen. Inte trodde jag att man kunde ljuga om sånt.
Men det är inte bara det som "misstaget handlar om" det handlar om vad som hände innan.
Jag hade en annan kille innan. Han heter Mathias. Vi var på G och precis när det började utvecklas märkte min kompis att han "har ett förhållande med ********* *******". Det står på facebook.
Såklart blir jag skitarg och förtvivlad. Blir otroligt ledsen och bryter kontakten med honom.
Men hans förhållande med den där andra tjejen tar slut snabbt. Och under lucia får jag ett sms av honom mitt i natten.
"Jag vill bara säga att jag gillar dig, det kanske låter lite konstigt. Idag på luciatåget kunde jag inte släppa blicken ifrån dig. Jag vet att vi har varit ovänner, men jag hoppas det är lugnt. Du behöver inte svara på detta."
Jag gillade honom fortfarande med jag blev aldrig tillsammans med honom, för jag valde att ta en total chansning och satsa på Kevin istället, för att jag hade gillat honom så otroligt länge.
Ibland ångrar jag det, ibland inte.
Inser nu efteråt att Mathias är den bästa jag någonsin haft. Han tyckte om mig på riktigt. Ändå satsade jag på Kevin, som inte alls var bra för mig. Men det fanns någon dragningskraft som drog mig till honom ändå. Det går inte att förklara.
Men ibland undrar jag om jag verkligen gjorde rätt?
Om att oroa sig för småsaker.
Ett exempel:
Jag har en kompis som heter Andreas, och han har varit bortrest hela sommaren, vi har alltså inte träffats en enda gång. Jag har verkligen tänkt på honom jättemycket, och jag saknar honom såklart.
I början av sommaren snackade vi lite, men vi har inte gjort det på senaste, vet inte varför.
Han skrev att han saknade mig och jag skrev att jag saknade honom oxå.
Jag har flera gånger drömt mardrömmar, som handlar om honom. Det är alltid samma sak.
Inte att han blir ett monster eller någonting sånt, utan att vi träffas när han tillslut kommer tillbaka till Stockholm. Jag går fram till honom och tänker ge honom en kram, jag är så himla glad över att se honom igen. Men han vägrar krama mig tillbaka. Faktum är att han inte ens säger hej.
Han ignorerar mig totalt. Och jag kan inte göra någonting åt det.
Men so what? tänker ni säkert, det är ju bara en dröm.
Men nu är det så att jag har massa bilder på mig och honom på facebook, och idag, just precis för kanske fem minuter sen, märkte jag att alla kommentarer som han hade skrivit till bilderna var borttagna. Varenda en.
Jag antar ju att han har tagit bort dem, de kan ju inte bara försvinna?
Och jag vet, att han tog bort kommentarerna betyder ju inte att kan inte vill vara vän med mig längre. Det betyder ju inte att han tänker "dumpa" mig eller ignorera mig. Men ändå är det just det som jag sitter och ororar mig för just nu.
Frågor som finns i mitt huvud just nu:
Skämms han över mig?
Vill han inte vara vän med mig längre?
Vad är det som har gjort så han känner så?
Vad har jag gjort?
Vad ska jag göra när vi träffas?
Vill han ens träffa mig?
Ska jag gå fram och krama honom trots att det kanske är precis det han absolut inte vill?
Menade han vad han sa när han sa att han saknade mig?
Det måste ju vara någonting allvarligt som har hänt om han inte ens vill vara vän med mig längre.
Så mycket frågor för att han har tagit bort några kommentarer. Men han betyder så mycket. Speciellt nu när jag är mitt i ett bråk med två föredetta bästa vänner.
Men fattar ni vad jag menar när jag säger att småsaker kan oroa mig? En enda liten detalj kan få mig att gå och grubbla över det hur länge som helst, tills jag får facit i handen.
Det som har gjort mig så överdriven är att jag oroade mig för en liten sak förut också. Och då visade det sig att mina rädslor slog in.
Det var Kevin, ni vet han som krossade migg hjärta, han som jag har berättat om så många gånger.
Jag satt hemma på kvällen och tänkte att han inte hade smsat så många gånger den dagen. Han hade bara skickat typ 2 sms, han som brukade skicka typ ... jättemånga.
"Han kommer dumpa mig. Han vill inte ha mig längre. Fan!" Det var så jag tänkte. Men sen försökte jag övertala mig själv att det inte var en sån big deal att han inte hade skickat lika många sms som vanligt, han hade trots allt sagt att han älskade mig veckan innan, och det trodde jag på.
Jag lyckades precis övertala mig själv att jag bara oroade mig för mycket för småsaker när smset kom.
Och sen var allt slut.
I didn't mean to hurt you, I'm sorry that I made you cry, I didn't wanna hurt you. I'm just a jealous guy.
Vackraste låten som finns just nu♥
Gavin DeGraw - Jealous guy
Jag har ju berättat om my heatbreak och detdära.
Har jag berättat att den där killen, vi kan kalla honom Kevin, gillade en kompis till mig, låt oss kalla henne för Ellen, innan han gillade mig.
Vet ni vad jag fick reda på nu? Han gillar henne fortfarande. Och vill även göra massa annat... ska inte gå in på detaljer, det är inte schysst.
Jag har en ny teori. Att han bara använde mig som "jag-vill-bevisa-att-jag-inte-gillar-ellen-längre". Men sen förstod han att han inte kunde kämpa mot sina känslor för henne, vad jag än gjorde. Därför dumpade han mig.
Det är vad jag tror nu.
Ellen, min kompis, vill dock inte vara mer än kompis med honom. Det känns faktiskt lite bra.
Misstolka inte detta nu! Jag har faktiskt nu, 7 månader senare, tillslut kommit över honom. Han får väl göra vad han vill, med vem han vill, jag bryr mig inte.
Men det jag inte har kommit över är vad han gjorde mot mig. Missförstå inte det här heller. Jag tycker om honom så himla mycket, jag vill att han ska följa sitt hjärta. Jag vill inte att han ska låsas vara kär i mig.
Om det var så han kände - att han inte var kär i mig längre - så ville jag ju att han skulle följa sitt hjärta och välja rätt för honom. Även om jag hoppades att det skulle vara jag.
Han försökte trots allt göra det på ett bra sätt. "Du är en otroligt fin tjej, och jag önskar verkligen att jag kunde gilla dig på det sättet, men jag kan inte styra över mina känslor"
Men som sagt, det är svårt att dumpa någon på ett lindrigt sätt. Ibland är det nästan bättre om man bara dumpade någon på ett riktigt dåligt sätt. Så att man tyckte att denna personen var ett jävla svin, och kom över honom lättare.
Men istället var han så jävla snäll man kan bli, vilket bara bevisade ännu mer att han var den perfekta, den rätta.
Men var han tvungen att göra det på sms dock? Ja, ni läste rätt, på sms.
Det har gått mer än sju månader nu, och det känns fortfarande som om jag ska börja gråta närsomhelst.
Men det var egentligen tiden efter som var det värsta. Från sekunden han sa det tills nu. Jag har tänkt på honom varje dag, jag har tänkt på smset, den kvällen, dagen efter och den där jävla smärtan varenda jävla dag i sju månader.
Trodde att jag hade kommit över honom, och det han gjorde, men nej, ibland lurar man sig själv.
Det hugger fortfarande till i bröstet - svagt, men ändå - när jag tänker på den där speciella kyssen vi hade, den där underbaraste som jag önskar hade varit min första, för då skulle jag ha en anledning att aldrig glömma den. För det kommer jag inte.
Eller när jag tänker på att jag inte duger för honom, att det finns en annan han vill dela säng med, liksom.
Men som sagt, jag vill att han ska följa sitt hjärta och göra rätt för sig själv. Jag vill att han ska vara lycklig.
Han skadade mig mer än någon annan någonsin har skadat mig, men det var rätt.
Och först nu inser jag det.
Det här blir ganska långt, men vet ni? Jag bryr mig inte ett skit om det. Jag har mycket att skriva om. Mycket att få ur mig. Den som orkar läsa gör det, dom andra behöver inte.
Trots att det gjorde så jävla ont, så ont att jag ville dö, så skulle jag inte vilja att det blev på ett annat sätt.
Det är först nu, nästan 200 dagar senare, som jag inser det.
Han var perfekt för mig då, den enda jag tänkte på. Jag trodde inte att jag skulle bli kär i någon annan.
Visst känns det jävligt surt nu, när jag inser att allt kanske var en jävla lögn, men jag ångrar ingenting.
Den tiden vi hade tillsammans är fortfarande den bästa tiden i mitt liv. Jag vet att det inte är den bästa tiden i hans liv, men det orkar jag inte tänka på. Man har väl någon slags självbevarelsebedrift.
Jag ångrar inte heller att jag blev krossad rakt igenom, eller, jag hade ju inget val egentligen, så det finns ingenting att ångra.
Det har gett mig erfarenheter. Om det händer igen, men förhoppningsvis gör det inte det, så vet jag hur jag ska hantera det bättre.
Jag tycker dock att jag hanterade det bra för att vara första gången, jag var ingen sån där som bönar och ber, och hänger efter och vill ha tillbaka honom. Jag försökte vara lugn på utsidan. Trots att det var svårt.
Men om det händer igen så vet jag bättre.
- Jag vet att hur ont det än gör, så kommer det tillslut gå över.
- Hur mycket man än vill dö, så är det bättre att kämpa. Man vill ju inte visa sig vek.
Jag försökte proppa i mig massa alvedon och ipren, innan jag somnade. Jag hoppades att jag aldrig skulle vakna igen. Men det gjorde jag, och det är jag ju så otroligt glad för nu. Faktum är att om jag hade tagit några fler så hade jag antagligen inte dött heller, jag hade antagligen bara fått problem med levern eller njuren. Och hur skulle jag förklara det för mina föräldrar (Nej, mina föräldrar vet ingenting, de tror att jag och Kevin pratade om det, och att det var båda som ville det.)
- Nu vet jag att jag ska säga antingen som det är, eller att jag är sjuk till mina föräldrar. Dagen efter var förfärlig.
Istället för att åka till skolan på morgonen skolkade jag, och åkte hem till en kompis. Vi kom till andra lektionen, en kvart försenade. Men under den lektionen började jag tänka på smsen och allt som hänt dagen innan, och då brast det. Jag började gråta, och rusade ut från lektionen, och satt på toaletten med min underbara förstående kompis tills lektionen var slut. Innan andra lektionen såg jag honom, för första gången den dagen. Det var inte bra. Tårarna sprutade och jag hyperventilerade, jag kunde inte kontrollera det.
Som tur var hann inte Kevin se det, för mina kompisar drog med mig en trappa upp. De lugnade ner mig och torkade tårarna. Sedan gick vi ut till lektionen, som var idrott ute, trots att det var mitt i vintern. Mina kompisar hjälpte mig att se till att jag inte hamnade på samma aktivitet som han.
Den lektionen gick ganska bra.
När vi gick ut ur omklädningsrummet gick min kompis först, men när hon såg att han precis gick igenom korridoren, min kompis tryckte in mig i omklädningsrummet igen, och vi väntade där tills "kusten var klar".
Sedan var det lunch, och det var inte bättre. Jag såg honom så fort jag kom in i matsalen. Jag lyckades hålla tårarna inne tills vi satt ner och började äta. Då brast det. Jag ville inte vara jobbig och tvinga med någon kompis med mig till toaletten, så jag försökte bara dölja att jag grät. Men tro mig, de som såg, de glodde. När mina kompisar såg så följde en med mig till toaletten igen.
Eftermiddagen såg ut ungefär som förmiddagen. Lika mycket gråt. Jag och vännerna satt hela eftermiddagen på ett café och klagade och grät hela eftermiddagen/kvällen. De visste ju allt, med dem kunde jag vara mig själv.
Men när pappa frågade på kvällen om jag inte skulle träffa Kevin dagen efter var jag tvungen att använda all min koncentration för att kontrollera mig själv. Jag kunde kontrollera mig själv ganska bra tills kvällen kom, efter middagen stängde jag in min på mitt rum och grät mig till sömns. Jag grät 16 gånger den dagen.
Men nu, långt efteråt, inser jag, hur mycket jag än vill ha honom, att han inte är rätt för mig. Det enda han pratade om var sex, och frågade massa saker om sex. Jag är inte sån.
Nu känner jag mig helt snurrig i huvudet, vet inte om det beror på att jag tänkt tillbaka mer än jag tillåtit mig själv att göra, eller om det är för att jag har druckit för lite idag.
Men nu börjar jag faktiskt må bättre, jag gråter inte lika lätt längre, tro mig, för just nu är jag i ett bråk med några av mina bästa kompisar, och hur jobbigt det än är så har jag inte gråtit en enda gång över det.
Jag mår bättre nu, jag klarar av smärta på ett annat sätt och jag är inte lika rädd för att misslyckas.
Förresten, jag har slagit personligt rekord i längsta inlägg nu oxå ;)
I know a place where we hide out, and tur our heart inside out.
Det var skönt.
Skönt att gå omkring ensam. När ljudet av regn smattrar och lugnar ner mig. Gör mig avslappnad.
Skönt att slippa tänka på att vara normal, rolig eller social. Bara gå.
Stannade ibland för att lyssna till regnet. Jag älskar ljudet av regn som faller mot marken.
Jag fylldes av en skön känsla av att inte bry mig. Inte bry mig om att hela jag blev genomblöt. Det sket jag fullständigt i. Det är skönt att inte oroa sig, att inte bry sig ibland.
Det är känslan av frihet.
Försökte rensa tankarna också, har en ny konstig känsla i mig. Vet inte om det är en glad eller ledsen känsla. Jag vet att det inte är hat. Men jag vet också att det inte är karlek.
Förväntan kanske, men för vad?
Jag blev bara mer förvirrad. Tillslut visste jag inte ens vad jag tänkte på.
Det regnar
Jag orkar inte vänta längre
Om soulmates sånt
Och då menar jag liksom för alla. Det vore så jävla skönt. För då visste man att man hade någon, att man på något sätt skulle hitta honom/henne. Att man inte behövde oroa sig för att bli ensam.
Ensam. Ensamhet.
Det är någonting som jag är rädd för. Då menar jag inte lite oroad, utan riktigt jävla rädd.
Rädd för att jag ska sitta hemma själv i en liten lägenhet med ett glas vin om 20 år, när alla mina vänner är gifta och har barn.
Just nu har jag absolut bara 1% hopp kvar. En procents hopp om att jag ska hitta någon, någon som är bra för mig.
Någon som bryr sig om insidan, och inte bara vill att jag ska skicka bikini bilder eller nakenbilder hela tiden.
Någon som inte bara tänker på sex.
Någon som bara älskar mig, alltså inte håller på med andra tjejer.
Någon som är bra för mig.
Någon som inte krossar mitt hjärta.
Någon som får mig att må bra, och gör mig glad, avslappnad, lycklig, och som kan hålla om mig, kyssa mig och tårka mina tårar när jag mår dåligt.
Vid det här laget bryr jag mig inte om utseendet lika mycket, jag vill bara ha någon som jag mår bra med, någon som känns rätt.
Men nu kan jag ju säga att allt känns skit just nu. Känns inte som om det finns en enda kille som har det jag skrev ovan, i alla fall inte i göteborg. Eller kanske nån, men ingen ledig.
Så därför tror jag inte på soulmates, för det vore bara helt ... omöjligt. Men jag vill gärna tro på det - och jag försöker få mig själv att göra det - bara för att må bättre.
frihet
Det gör jag. Faktum är att jag älskar det. Det är mysigt.
Och just nu vill jag bara springa ut i natten, i regnet. Bara springa och bara vara fri.
Nattfunderingar
Mina funderingar just nu, såhär mitt i natten en lördag/söndag natt är killars beteende.
Finns sjukt många killar som jag kan vara lite intresserad av, men sen ändrar mig totalt när de börjar tjata...
Nu förstår ni kanske inte vad jag menar, men jag ska försöka förklara mig.
Man vill liksom kämpa lite för killen, det verkar dom inte fatta.
Killar som är intresserade är för på. Oftast. Vissa vågar ju knappt visa det.
Men dom flesta, dom som jag skriver om just i detta nu, är inte blyga.
Första gången de skriver sötnos eller snygging eller någonting i ett sms blir man glad och smickrad. Andra gången oxå. Men när de skriver söt/sötnos/snygging och en miljon hjärtan i varje sms blir det inte lika kul längre. För orden blir inte speciella. Man blir inte pirrig och glad av någonting man har hört flera gånger per dag.
Och en till sak. Man behöver inte prata hela tiden, i alla fall inte så länge det inte är någonting än.
Varför ska man smsa hela tiden och fråga vad man gör? Du är inte min pappa, liksom.
Mysigt att få ett sms lite då och då, men man orkar nästan inte svara när det blir för mycket.
Samma sak med att ringa. Ring om du har någonting att säga. Varför ringa och sitta och vissla i telefon? (tro mig, det har hänt mig)
Varför ringa om du vet att det blir en pinsam tystnad.
Okej, om du är min pojkvän så får du gärna ringa bara för att ringa. Men om vi knappt känner varadra känns det fan lite onödigt att slösa pengar på att höra dig vissla i telefon.
Vad jag försöker få fram är att man (eller jag iallafall) vill kämpa lite för att få den där speciella personen. Det är inge kul om jag redan har honom.
Men det verkar inte killar fatta!
Och de jag slutligen faller för är de som behandlar mig som en vanlig vän, utan hjärtan, utan kärlek, utan känslor.
De som snackar med mig om musik och inte om senaste förhållanden och om jag är singel och sånt.
Nu menar jag inte att jag blir kär i alla mina normala killkompisar. Men det är dom som jag längtar efter och det är dom som jag vill spendera tid med och umgås med.
Det är dom som jag kan skratta med och inte åt, och det är dom som jag tycker om så otroligt mycket.
Kanske är det därför jag inte har någon pojkvän?
sanningen om mig
Alla andra snackar om sina gamla pojkvänner och allt de har gjort med dem. Jag ler och lyssnar, säger inte så mycket förutom "mmh" "mhm" "okej" och nickar ibland.
Jag är ganska populär. Jag har många vänner, killar visslar/tutar/glor när de går förbi mig, utan att ens försöka får jag killar som inga andra lyckas få trots att de anstränger sig som sjutton.
Jag är nöjd med mitt utseende, och andra är avundsjuka på det.
Jag har lyckats ganska bra trots att jag är mig själv och avstår alkohol/rökning/snus, och jag är en sån som kämpar för bra betyg istället för att vara ute och festa på vardagar.
Jag är en sån som har allas nummer och alla smsar till, som har haft tusen beundrare.
Men när folk pratar om gamla förhållanden blir jag svag. Jag vet inte vad jag ska säga eller göra.
Sanningen är den att jag aldrig har varit tillsammans med någon. Jag har aldrig rökt, aldrig snusat, aldrig smygit ut, aldrig varit på en dejt eller hemma hos en kille och myst framför en film själv (dock med kompisar). Jag har aldrig haft sex, eller ens hånglat med någon naturligt, och då menar jag ni vet när det bara kommer, utan att man pratar om det.
Enda gångerna jag har strulat har varit på fester. Vissa gånger när jag klätt ut mig till fjortis och strulat runt bara för att det varit kul, annars har det varit på sanning eller konka på fester.
En enda gång i mitt liv har jag hånglat med en person som jag var kär i. Och inte ens då var det "naturligt". Faktum är att alla våra kompisar satt i en ring runt omkring. Men det var ändå bästa 15 sekunderna i mitt liv.
Men tyvärr dumpade han mig inte långt efter det... Och det var då jag fick ... en lättare depression kan man säga. Det har jag skrivit om förut, så jag tar inte upp det igen.
Men även om jag inte borde skämmas och vara mig själv och stå för det så går det inte. När folk snackar ex, sex, strul osv sjunker jag ihop och försöker byta samtalsämne.
Sanningen, den är det bara mina allra - och då menar jag verkligen allra - närmaste som vet om.
sanningen är att de som gillar mig är personer som jag inte gillar tillbaka. och de som jag blir kär i är inte kära i mig.
ja, jag har varit olyckligt kär en miljon gånger.
Det är som om det är ett stort pussel. Och de-som-gillar-mig-bitarna passar inte ihop med de-jag-gillar-bitarna.
Det kan även vara för att jag har oerhört svårt att komma över killar, alltså är jag kär i samma person väldigt länge.
kärlek är komlicerat helt enkelt.
om föräldrar som bryr sig för mycket.
Jag älskar min familj men just nu känner jag att jag verkligen vill flytta hemifrån direkt när jag fyller 18.
Har precis fyllt 15 så det är ju ett tag kvar.
Känner ni oxå så ibland? Att ni bara vill slippa - inte dom - men deras tjat.
Jag är otroligt glad att mina föräldrar bryr sig om mig, man har ju hört om andra som kan vara ute hela natten utan att föräldrarna knappt märker, än mindre bryr sig om var deras barn är någonstans.
Men ibland spelar det ingen roll hur bra det är att mina föräldrar bryr sig, för jag blir så jävla lack på dem!
Idag var en sådan dag.
Jag och min bästa kompis bor ganska långt ifrån varandra, och idag så träffade jag henne, och en till tjej, som bor nära mig.
När vi sedan skulle hem på kvällen bestämde vi oss för att gå, eftersom bussarna inte går så sent. (Det var ändå inte spec sent, halv tio kanske)
Jag ringer och pratar med min pappa men han vet inte att vi går. Sedan tar jag upp min mobil en stund senare, och jag har tre missade samtal från honom. Jag ringer upp.
Han svarar, han är så arg så jag knappt känner igen rösten. Han frågar var jag är, och jag säger var jag är. Och han undrar "va fan jag inte svarar för" jag säger sanningen - att mobilen låg i väskan, med ljudet avstängt.
Han blir arg. Sedan möter han mig på vägen.
Och sedan pratar vi knappt på hela vägen hem - för att han är arg på mig för att jag gick hem, och jag är arg på honom för att han överreagerar.
Jag gick ju inte ens själv!
Han borde fan inte bli arg för en sån sak! Han borde vara jävligt glad, andra i min ålder är ute och super, röker och knullar runt.
Han borde vara jävligt glad för att jag inte gör det, men det verkar han inte förstå.
Men som sagt, jag är ju glad att de bryr sig.
Men shit va skönt när jag flyttar hemifrån och får sköta mig själv, och förhoppningsvis bor jag närmare stan oxå.
Men, tänkte jag då, hur ska jag ha råd med det? Jag får fan börja spara nu isåfall. Och vet ni, det ska jag fan göra.
Längtar så in i helvette.
Vad gör man?
Om man är kär i någon är det ju ganska logiskt att snacka med den personen, annars kan det ju inte bli någonting.
Men om man inte känner honom då?
Om han är någon man bara ser på håll i skolan? Om han bor långt ifrån mig? Om han till och med är ett år yngre än mig?
Vad gör man då?
Om jag har försökt skriva till honom i facebookchatten och han faktiskt svarade, men inte verkade vara spec intresserad av att snacka med mig. Då vill man ju inte verka för på.
Ska man ge upp helt då?
