THE MOOD IT CHANGES JUST LIKE THE WIND. HARD TO CONTROL WHEN IT BEGINS.
Rubriken, en textrad tagen ur min favoritlåt. Den passade så bra nu ikväll.
Jag är så jävla ostabil. Och egentligen har jag väl varit det sen jag fick mitt hjärta krossat (känns som det börjar bli the main theme i den här bloggen, vilket är rätt surt. Men det förändrade mig på många sätt) för snart två år sen (det går ju inte att fatta att det snart gått två år!!!)
Igår till exempel så var jag skitglad. Livet lekte och jag var på bra humör. Idag har jag under eftermiddagen och kvällen haft tsunamivågor av ilska och tårar. Blev förtvivlad och började gråta så fort någon gjorde minsta fel, så fort något kändes konstigt. Så fort jag tänkte på matte 1b och att jag inte fattar någonting. Så fort jag tänkte på att det är måndag imorgon. Jag kände mig ful och fet och dum i huvet och hela mitt liv kändes misslyckat. Tänk så snabbt det kan gå. Toppen igår och botten idag. Utan att det egentligen har hänt någonting alls.
Känner mig rätt patetisk som sitter såhär på söndagskvällen och käkar kakor i smyg, har snart käkat ett helt kakpaket (!!!), och drömmer om framtiden. Jag är nog lite för naiv, och jag längtar nog lite för mycket till framtiden. Jag hade trott att gymnasietiden skulle vara underbar. Massa fester, massa killar, och bara en massa roligheter. Jag var nog lite för naiv. För det är inte alls som jag tänkt mig att det skulle vara tre veckor in i terminen. Det är ingenting som är fel egentligen, men jag vet bara inte om det är någonting som känns rätt heller. Ingen i min klass är som jag. Så nu sitter jag och drömmer om framtiden igen. Längtar efter att bli vuxen, men faktum är att när jag väl blir vuxen kommer det inte alls vara så bra som jag tänkt mig, och jag kommer önska att jag tog vara på tiden lite mer när jag var yngre. Jag vet inte vad jag vill och jag vet inte jag som skulle kunna göra allt bra igen. Det går helt enkelt inte.
Idag är ingen bra dag. Idag är mitt liv ett enda misslyckat ångestfyllt kakmonster. (Har endast en kaka kvar nu)
Jag. Orkar. Inte. Mer.
Dom är två. Den ena går att prata om allt med. Men hon är världshistoriens största tråkmåns.
Den andra ska alltid vara bäst, snyggast och bestämma. Men hon är så jävla rolig och underbar att umgås med. Men hon börjar bli mer och mer som den första och vill hellre sitta hemma än göra någonting.
Visst älskar jag dom, och när man väl får en stund med dem så har man ofta skitkul. Men jag pallar fan inte länge.
Mitt liv är så jävla tråkigt. Och jag hatar det. Hatar hatar hatar.
Visst, det är mer synd om barnen i afrika, jag är ju jätteglad att jag får mat och en säng att sova i.
Men jag orkar fan inte jämföra med dom som har det sämre just nu. För jag klarar snart inte det här livet längre.
Helvete, vad skönt det ska bli att byta skola i höst och få lite nya vänner!
Dock så har jag ju massa andra vänner som är underbara, får väl försöka umgås mer med dom istället.
Hela historien.
Kevin. Jag hade gillat honom i nästan ett år. Inte sådär besatt, men jag gillade honom iallafall. Men jag vågade inte göra någonting, och dessutom var han min kompis.
Jag föll för honom i november-december och i september året därpå blev jag kär. Inte i Kevin. Utan i en kille som heter Matthias. Två av mina kompisar hade redan varit tillsammans med honom, men jag hade pratat med honom och det var okej. Han verkade gilla mig och jag satsade.
Jag berättade att jag gillade honom, och han gillade mig med.
Nu var vi alltså på G. Alltså inte riktigt tillsammans, men inte heller singlar. På något sätt bundna till varandra, och man visste att man gillade varandra och att vi skulle bli tillsammans.
Allt var bra.
En gång var vi i omklädningsrummet efter idrotten i skolan och min kompis utbrast. "Alltså jag förstår inte det där mellan Matthias och Alice". Jag: "VA?!"
Då hade han varit tillsammans med Alice i en vecka. Jag började inte gråta. Men jag var som en zombie hela dagen och kunde inte tänka på något annat. Det gjorde ont och jag ville ingenting. Jag var så ledsen. Och det fanns ingen jag hatade mer än Alice.
Jag trodde att det var såhär det kändes när man fick hjärtat krossat. Men det visade sig vara mycket värre.
Drygt en månad gick. Och jag började få starkare och starkare känslor för Kevin. Jag hade fortfarande känslor för Matthias, men de var inte lika starka.
Det dröjde inte länge förns Matthias och Alice gjorde slut. Jag var glad på ett rätt-åt-dom-jävla-idioterna-sätt.
Inte långt därefter fick jag ett sms av Matthias. Det stod att ha fortfarande var kär i mig och att han inte kunde slita blicken från mig. Han visste att vi hade bråkat osv, men han hoppades att det var lugnt. Han sa även att jag inte behövde svara om jag inte ville.
Jag visste absolut inte vad jag skulle göra. Jag hade fortfarande känslor för M. Jag kunde antingen förlåta honom och få ett förhoppningsvis lyckligt och stadigt förhållande. Eller så kunde jag chansa totalt på Kevin, som jag hade större känslor för, men som antagligen inte gillade mig tillbaka.
Jag tänkte och tänkte. Och tillslut bestämde jag mig för att kanske mig ut i en vild chansning på Kevin. Jag insåg att det inte skulle kännas rätt att vara i ett förhållande med någon när jag hade större känslor för nån annan. Och dessutom skulle jag nog aldrig förlåta mig själv om jag aldrig försökte.
Men jag försökte. Och det visade sig att han gillade mig tillbaka. Jag var överlycklig och svävade på moln hur länge som helst. Kan var världens gulligaste och världens snällaste och världens snyggaste och charmigaste. Men han var dessutom sjukt snuskig och sexfixerad.
Han sa att han älskade mig. Jag var otroligt kär. Men älskar är ett otroligt starkt ord. Jag sa inte att jag älskade honom utan skrev massa hjärtan och puss och sånt. Jag var så jäkla kär. Jag hade aldrig i hela mitt liv varit så kär förut. Och han älskade mig. Älskade mig.
Vi kom till det stadiet då vi hånglade. Han sa att han tyckte att det var bra. Att jag var bra på att kyssas.
En vecka senare förändrades allt. Jag gick från att vara världens lyckligaste till att vilja dö.
Han gjorde slut. Jag fick ett sms.
"Jag måste säga som det är. Mina känslor har förändrats. Du är en jättefin tjej och jag önskar verkligen att jag kunde gillade dig. Men jag kan inte bestämma över mina känslor. Förlåt"
Ett sms. Ett sms förändrade allt.
Jag kunde inte andas. Jag kunde inte förstå. Jag nöp mig själv i armen för att försäkra mig om att det inte var en hemsk mardröm. Det var ingen mardröm, det var verklighet. Det tog ett tag för mig att förstå vad han just hade skrivit. Jag läste det flera gånger. När jag tillslut förstod att detta faktiskt hände sprutade tårarna. Det gick inte att stoppa. Jag kunde inte andas.
Jag ville dö. Tog massa tabletter och gick och la mig. Grät mig till sömns och hoppades att jag aldrig skulle vakna igen. Jo, det är sant.
Men jag vaknade morgonen efter. Vaknade upp i helvetet. Jag ville inte berätta för mina föräldrar, för det finns inget värre än när de ska hålla på och snacka och trösta mig och de fattar ingenting. Och jag ville inte visa mig sårbar för dem. Vet inte varför.
Så allt var tvunget att vara hemligt. Jag lyckades kämpa mot tårarna hela morgonen. Jag åkte med den vanliga bussen till skolan, men jag gick av hos min kompis.
Vi skolkade och kom senare till andra lektionen. Jag grät bokstavligt talat hela dagen, spenderade största delen av dagen på skolans toalett med min bästa vän.
Det var den värsta dagen i mitt liv. Och det halvåret var nog det värsta i mitt liv. Det var inte bara mitt hjärta som tog stryk - man förstår inte hur ont det gör förns man själv varit med om det - utan även min ork och min självkänsla.
Jag sänkte mina betyg i flera ämnen i skolan. Och jag gick ner i vikt. Jag tyckte jag var tjock, att jag inte dög som jag var. Att det var något fel på mig, att det måste vara något fel på mig eftersom han hade gjort slut.
Till saken hör att säga att jag aldrig i hela mitt liv varit tjock.
Under den perioden vägde jag 45 kilo. Visserligen vägde jag bara 47 innan. Men mina vänner blev oroliga. Trodde att jag hade anorixia. Mina fyra bästa vänner (just då) pratade med varandra och de ringde hem till min mamma och pratade med henne utan att jag visste om det. De höll sedan koll på mig och tvingade mig att äta i skolan. Och min mamma höll stenhårt koll på mig hemma. Det var jobbigt, men jag är glad att jag har så omtänksamma vänner. Jag sa till vännerna och familjen att jag absolut inte hade tänkt på det och att det inte var meningen att gå ner i vikt. Men sanningen är att jag mådde så jävla dåligt och led av så otroligt dåligt självförtroende och trodde att han inte ville ha mig för att jag var tjock.
Det kanske inte säger er så mycket att jag vägde 45 kilo. Men om jag säger såhär då: Jag hade ett par jeansleggings från Gina Tricot i stolek XS, och dom hade blivit förstora. Det var inte alls tighta jeans längre, utan någon form av hängbyxor som satt löst vid låren, rumpan och smalbenen.
Men jag repade mig tillslut, det tåg 8-9 månader. Men nu mår jag bra igen. Jag äter. Jag har förstått att smalast inte betyder snyggast. Och även att killar gillar former (som jag absolut inte hade en enda av då).
Det var hela min historia. Om ni undrar något så är det bara att fråga. Puss.
Jag tar kontroll.
För ett år sen, strax innan vi blev tillsammans, var jag så jävla kär. Och ni vet när man är sådär superkär så gör man i stort sett allt den personen ber om. Jag vågade inte säga emot, vågade inte säga ifrån, svarade på allt han frågade och gjorde allt han bad mig om.
Även efter allt som hände fortsatte jag med detta fega beteende gentemot honom. Tillexempel skulle han kunna säga åt mig att komma, men jag skulle aldrig vågat be honom att sätta sig bredvid mig. Jag var så jävla rätt att få ett nej från honom. Därför hade han alltid kontroll över mig.
Allt detta trots att han betedde sig som en jävla skithög mot mig. Han hade sina underbara supergulliga stunder, då han var verkligen allt man önskar sig. Perfekt och världens gulligaste och snällaste.
Men han ville hela tiden bara veta massa saker som ifall jag hade string, hur ofta jag pullade och massa snuskiga detaljer om allt. Han undrade aldrig t.ex vilken favoritmusik jag hade och såna där vanliga saker som man oxå vill veta.
I vilket fall så tror jag att jag inte vågade säga ifrån för att jag hade varit kär i honom i evigheter innan, och jag var så jävla rädd att det skulle ta slut.
Men det tog slut. Via sms dessutom. Och jag var förkrossad. Mitt hjärta var krossat och det är det värsta jag har varit med om.
Att detta fega beteende fortsatte från min sifa tror jag är för att jag fortfarande var kär i honom, jag ville att han skulle ångra sig och min största farhåga var att han inte skulle tycka om mig eller tycka att ja var jobbig, vilekt jag förstår nu var en totalt onödig tanke.
Min dröm var att han skulle ångra sig, för jag skulle inte tveka att ta tillbaka honom. Nu verkar det som drömmen har slagit in, några månader försent dock. Det tog mig ungefär 8 månader att komma över honom, och då var jag ändå inte totalt över honom, jag blev fortfarande sådär glad när han t.ex skrev till mig.
Men nu är saker annorlunda. Varje gång han undrar om jag har spetsstring på mig blir jag bara mer och mer äcklad och glad över att det tog slut. Jag känner det i hela kroppen, jag är verkligen över honom. Nu. Idag.
Nu tar jag tag i det här och blir tuffare. Jag är ingen jävla mes som gör allt för honom. Inte fan ska jag ge efter när han vill veta vilken sorts underkläder jag har på mig, när han undrar vem jag gillar, hur det går med mitt kärleksliv eller med mitt sexliv. Nej nu jävlar. Nu säger jag ifrån. Nu är det slut med mitt mesiga beteende.
Han ska inte kunna kontrollera mig.
Vilken otrolig känsla. Jag tar kontroll.
killarkillarkillar
Anton. Jag saknar honom så jävla mycket. Kan han inte bara komma tillbaka?
Kevin. Är efter mig som sjutton. Vad vill han mig? Visst tycker jag mycket om honom, men det var han som krossade mitt hjärta.
DU
Men då får du skynda, för jag ska göra mitt bästa för att komma över dig.
Det är tufft, det tär på mig. Men jag känner att det går framåt, jag orkar inte ens slå upp din bild i skolkataglogen längre.
Jag orkar inte bry mig om dig längre, för du tar sönder mig. Bygger upp mig och tar sönder mig ännu mer, bygger upp mig lite igen, och gör sedan allt värre än det varit förut.
Jag orkar inte.
Fan va jobbigt det här är, men jag ska klara det, jag har ju trots allt varit med om värre saker.
jag saknar dig, grabben
Har lyssnat på klippet på repeat hela kvällen, vet inte varför.
Förresten, jag vet varför. Varenda gång jag ser det inser jag mer och mer hur mycket jag saknar honom.
Har nu kommit till den punkt då jag bara vill krypa ner i min säng och gråta.
Gör det inte bättre att det denna vecka är exakt 1 år sen vi lärde känna varandra på riktigt.
Det har faktiskt blivit bättre, vi är inte osams längre. Men det är klart att det inte är som det var förut. Det kommer antagligen aldrig bli så igen, men det är så jag vill ha det.
Och det gör ännu ondare att folk inte har förstått, eller det är inte grejen att de inte har förstått, utan att flera kommer fram och påstår att anton är galen i mig och massa sånna saker.
Jag vet mycket väl att inte ens när vi var vänner så kände han så för mig, det var det som var så jäkla skönt med honom, inga känslor som förstörde. Och det dödar mig när folk säger så, för jag vet at han tycker precis tvärt om nuförtiden.
Har börjat lära känna en kille som går i hans klass, första gången vi snackade frågade han "Är du bra vän med anton *********?"
Jag står inte ut, jag orkar inte höra mer om honom. Jag saknar honom tillräckligt mycket redan, det behöver inte bli värre.
Fast dock så känns det skönt att bli påminnd ibland, om hur bra allt var. För jag ångrar inte en enda minut med den där grabben.
Och någonting inom mig hoppas att han blir påmind lika mycket som jag, och att han också vill ha tillbaka det där.
Jag sa hej
Jag sa hej till Honom. Han såg en aning förvånad ut först, men sen sa han hej och frågade till och med en sak!
Då var det jag som blev förvånad, jag kunde inte ens svara. Jag bara kollade och nickade, min kompis svarade som tur var.
Jag är glad att han svarade och frågade tillbaka, och jag är glad att jag vågade. Men fan alltså, jag var inte alls beredd på att han skulle säga något mer, så jag blev bara helt stum.
Fan vad jag saknar dig.
Först gjorde det bara så jävla ont, nästan som att få hjärtat krossat. Men nu börjar det bli bättre.
När jag går förbi honom klarar jag att hålla allt inne.
Men hela tiden spelas scener upp i mitt huvud. Hela tiden.
Den som upprepar sig mest är denna:
Anton kommer fram till mig, säger någonting, olika varje gång. Oftast någonting i stil med "tja" eller så frågar han någonting.
Jag vänder mig mot honom och säger. "Jasså, så du pratar med mig igen?" eller "Wow, du pratar med mig"
Jag använder den där lite bitchiga tonen, mest för att jag är så arg. Och sårad.
Eller denna:
Jag ser Anton i skolan, jag går fram till honom och frågar om vi kan prata. Jag tar tag i hans arm och drar undan honom. Vi ställer oss i glashuset på tredje våningen och det är inga andra i närheten. Allt är som på film.
Jag har tårar i ögonen men försöker le. Men det går inte.
Jag säger "Jag saknar dig" och sedan kan jag inte hålla tårarna inne, jag storgrinar och berättar allt, hur jag känner och hur mycket jag saknar honom, och hur mycket jag tycker om honom. Jag frågar vad som egentligen har hänt, och ifall jag har gjort någonting.
Men filmen tar alltid slut innan jag får höra svaret.
Såklart att jag saknar honom, mer än någon annan. Men det finns ingenting jag kan göra nu. Jag har försökt. Betyder jag det minsta för honom skulle han också försöka. Han är inte den som ger upp.
A
Men det går bara inte.
Varför?
Det här kommer bli ett långt inlägg, men jag är tvungen, jag har så mycket som jag måste få ur mig.
Jag har en tanke i huvudet, en enda fråga. Jag vill så gärna ha svar, men kan bara få det från en enda perosn, och jag kan inte fråga honom.
Anledningen till att jag inte kan fråga denne person för att han inte pratar med mig längre, och frågan jag vill ha svar på är varför.
Vem är då denne person? Namnet Anton kanske ni känner igen? Har skrivit om honom förut.
Vi var ju superbra kompisar, verkligen jättebra.
Kollade i arkivet, och såg vad jag skrivit om honom förut,
"...min bästa killkompis, Anton",
"Men han är trots allt den bästa jag känner.
Det finns ingen annan kille som tycker om mig på det sättet (även om det bara är vänskapligt), alla andra killkompisar tänker bara på sex, och inget annat. De tänker på hur stora bröst man har, hur snygg rumpa man har, hur sexig man är. Det finns inget annat."
"Han tycker om mig för den jag är. Vänner väljer man inte efter utseende.
Det känns som om jag kan lita på honom, och som om han är ärlig och bra för mig. Men förresten, har jag sagt att han är ett år yngre?? Men det bryr jag mig inte ett skit om, för han är mognare än mig."
"Gick fram till honom och gav honom en kram. Var jätteglad att se honom (...) Han skrev att han saknade mig (...) Jag har tänkt på honom varenda jävla dag under hela sommaren, varenda jävla dag"
För en kort tid sen började han prata med mig mindre och mindre. Jag blev såklart ledsen, men vi har haft små nedgångar ibland, och dethar alltis löst sig, så jag tänkte att det skulle göra det även denna gång. Men det har det inte.
Han har nu slutat prata med mig helt. I början var jag bara ledsen.
Inte riktigt som ett "heartbreak", men det påminner. Jag har gråtit många tårar för den grabben, på senaste tiden.
Jag tänkte först fråga, men jag gjorde inte det för jag tänkte att det skulle ordna sig. Och nu känns det försent på något sätt.
Det har helt enkelt gått för långt, jag kan inte fråga om jag vill ha min värdighet kvar.
Missförstå det inte, han är en miljon gånger viktigare för mig än min värdighet, men han har sjunkit för lågt, brytt sig för lite om mig.
Så det går bara inte.
Igår sa jag för första gången att jag hatade honom. Jag sa det till min bästa kompis. Hon förstod mig.
Men jag mår dåligt när jag är i närheten av honom. När jag och min bästa vän står och pratar med några som han är med. Jag pratar med hans kompisar och min, och han pratar med sina kompisar och min kompis, inte med varandra. Han säger inte ett ord.
När han säger "kom och sätt dig" till min bästa vän och klappar på platsen bredvid sig på bänken i skolan, fast jag också står där. Han kollar inte ens på mig.
Så nu vill jag bara att han ska få tillbaka det jag har fått. Så nu har jag börjat göra precis som han.
När han går mot mig (eller jaa, snarare min kompis kanske) vänder jag bort blicken och går förbi. Jag gör precis som han, säger hej till hans kompisar, men kollar inte ens på honom.
Egentligen vet jag inte om jag hatar honom på riktigt. Jag hatar det han gör, och jag hatar situationen, och jag hatar att han inte vekar vilja ha mig mig att göra. Men om jag inte hade tyckt så jävla mycket om honom hade jag inte hatat honom, så hade jag inte brytt mig.
Jag hatar att han betyder så jävla mycket för mig, jag hatar det han gör, jag hatar att han inte bryr sig, jag hatar att han ignorerar mig, jag hatar att han beter sig som ett svin fast han är mycket mognare och bättre.
Men jag hatar inte honom.
Jag ignorerar honom ju nu, men egentligen vill jag bara ta honom åt sidan nästa gång vi ses, fråga vad som händer, varför han gör såhär och om jag har gjort någonting. Jag vill krama honom igen, gråta mot hans axel.
Ja, egentligen vill till och med lägga mig på knä framför honom och be att han ska ta mig tillbaka.
Men det går inte. Det går bara inte.
Den enda fråga jag har är:
Varför?
Känslor och sånt.
Visst, alla tecken finns där: Han pratar med mig, kramar mig, håller om mig, lyfter upp mig, sätter mig i sitt knä, sätter sig i mitt knä och håller på med mig hela tiden.
Jag vet inte vad jag ska göra, jag tycker mycket om honom, men jag är liksom inte intresserad av honom på det sättet.
Tanken har slagit mig att jag skulle fortsätta - jag har ju varit intresserad av honom förut - men det enda jag vill ha är lite hångel och lite mys. Det skulle han kunna ge mig, men det skulle bara förstöra saker.
1. Han skulle bli sårad, och jag klarar inte av att såra månniskor.
2. Jag skulle betraktas som hora.
3. Jag skulle minska chanserna på de som jag faktiskt är intresserad av.
Jag vet att jag aldrig skulle kunna göra det, men jag kan inte låta bli tanken av hur mysigt det vore. Det var länge sen jag hade någon.
Och sen har vi ju Anton också (min hjärtekrossare som är väl känd här i bloggen). Han har gått tillbaka lite, han är inte lika på längre, det känns ganska skönt. Men han är så jävla snäll och gullig mot mig.
Och när jag tänker på hur det var att kyssa honom förut. Då kan jag inte ljuga för mig själv. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte villa kyssa honom igen.
Jag kan inte låta bli att tänka på hur det vore att stå mot ett av skåpen och kyssas med honom, precis som i amerikanska filmer, ni vet. Lite klyshigt, men det är det som finns i mina tankegångar just nu.
Min såkallade drömsprins har jag nästan glömt. Det känns hemskt att säga det, för jag vill fortfarande ha honom, men det händer ingenting, jag får aldrig någon chans. Och jag ser honom aldrig heller.
Låtar och ännu mer babbel om krossade hjärtan.
När man har ett krossat hjärta finns så mycket känslor inom en.
Tycker att de här vackra låtarna beskriver precis.
En sak som jag tänkte på var att jag låg vaken och tänkte på honom varje kväll (eller hela tiden, om jag ska vara ärlig) men jag visste att han inte tänkte på mig. Jag saknade honom så förjävla mycket, och grät mig till sömns, men han tyckte bara att det var skönt att blivit av mig (vet inte om han tyckte det, men det är ju så man tänker när man ligger där i forterställning och gråter). Hela den här jävla orättvisan som finns, att det bara är en som längtar, saknar, gråter och får ett krossat hjärta. "'Cause when a heart breaks no it don't break even". Låten beskriver känslan så jävla bra. The Script - Breakeven
En del av texten översatt till svenska: "När alla frågar säger jag att vi båda bara gick vidare (...) Är det över än? Kan jag öppna mina ögon? Är det här så jobbigt som det kan bli? Är det såhär det känns att verkligen gråta?" Finns det någon bättre beskrivning? Först när alla kommer och frågar "Vaah, har ni gjort slut?! Vad hände??" och man måste ljuga och förneka allt, av ren självbevarelsebedrift - dels för att inte ryktena ska gå, och man ska dra till sig mycket uppmärksamhet, ännu mer folk som frågar och allt det där, och dels för att inte ramla ihop till en liten hög av känslor på marken.
Låten beskriver och den där jävla känslan när man inte kan tänka på någonting annat än smärtan och att den man älskar inte älskar en tillbaka längre, då man bara önskar att allt var en film där man kan spoola förbi den delen om man vill. Man vill bara blunda och gå i ide och inte vakna förns allt - smärtan, sorgen, frågorna - är över.
Och tillsist att man förstår hur det känns att verkligen vara krossad.
Kelly Clarkson - Cry
Denna känner ni igen.
"You cut me open and I keep bleeding, keep, keep bleeding love", "I'll be wearing these scars for everyone to see".
Behövar jag egentligen berätta så mycket?
Du "skär upp" mig och jag fortsätter blöda, fortsätter, fortsätter blöda kärlek, känns ganska tydligt. Hjärtat, eller egentligen själen känns som ett stort jävla köttsår som bara fortsätter blöda, det slutar aldrig, det försvinner inte. Och det är såklart inte blod man blöder, utan man blöder kärlek.
Det andra citatet från låten är liksom... Det är så det är, för de flesta. Ärren kommer alltid finnas kvar. Även fast man har ett superförhållande och allting är bra så sitter ärren kvar djupt inne. Det är någonting man alltid kommer minnas men aldrig riktigt lär sig hantera. Varenda gång det händer blir man lika krossad.
Jag ångrar ingenting nu efteråt. Jag tycker inte att man ska ångra saker, bara slöseri med tid. Sen så ångrar jag det inte för att det var en av de bästa stunderna i mitt liv när jag t.ex fick kyssa honom för första gången, och när vi satt i klassrummen bredvid varandra och jag fick ett sms med texten "Hey gorgeous", sånnsa småsaker var han expert på. Jag ångrar absolut inte tiden med honom.
Och själva Hanna-krossades-så-mycket-så-hon-ville-dö-för-att-slippa-lida-tiden, det har jag kommit över nu, eller njaa, kanske inte helt. Men jag ångrar inte det heller. Visst hade jag fått det ogjort om det skulle gått, för det gjorde så jävla ont så det går inte ens att beskriva, men jag ser det som en erfarenhet. Det är en del av mig, och har gjort mig till den jag är. Jag hoppas att det har gjort att jag klarar det lite bättre om det händer igen. Men jag skulle inte tro det. Jag hoppas att jag kommer kunna förstå att det går över, att jag faktiskt kommer klara det, levande.
Det har gjort mig starkare, men också räddare(om mitt hjärta och låta folk komma mig nära).
Men en sak som jag kände då, under den första tiden, när det var som värst typ, var att jag inte var rädd för någonting. Det värsta som kunde hända hade redan hänt och jag var inte rädd för att skolka och skita i läxorna, supa... Vad som helst, jag var inte rädd. Jag kunde gå över en väg utan att se mig för, sådana saker.
En annan konsekvens var att jag fick sämre självkänsla, jag ville veta varför han hade slutat älska mig, så jag hittade på massa anledningar. T. ex att jag var för tjock, vilket jag inte alls var.
Men eftersom jag haft problem med sånt innan (har försökt att svälta mig själv flera gånger) så kom det lätt tillbaka.
Jag gick ner ganska mycket i vikt, och jag var ju redan smal. Resultatet: Jag var strax 15, 164 cm lång och vägde 45 kg. Mina jeanstights i storlek XS från ginatricot vart förstora, både så de var lösa runt midjan, och så dom hängde vid rumpan och låren ner till smalbenen. Jag gick ner rätt mycket och folk runtomkring märkte att jag gick ner i vikt, människor omkring mig började tro att jag led av anorexia.
Det slutade med att mina vänner (jag tackar de övre makterna för att jag har sådana underbara vänner!!) ringde hem till min mamma och pratade med henne. Och efter det höl familjen koll så att jag åt hemma och vännerna tvingade i mig maten i skolan.
Nu ska jag sluta babbla om detta, märkte nyss att klockan är nästan halv tre, dags att sova kanske?
God natt!
Jag är en jävla idiot ---> Fan va glad jag är
För första gången på evigheter är han inne på facebook-chatten. Han jag är kär i alltså.
Jag tvekar inte att skriva hej. Hade ju fått mycket mod och hopp senaste veckan. Och vet ni vad som händer?!?!
Han loggar ut! Och där sitter jag: Besviken, förvånad och jävligt förnedrad.
Oj, nu ploppade det till, ni vet som det låter när nån skriver till en på fb? Jag vågar inte kolla...
JÄVLAR DET ÄR HAN!!!!!!!!!!!!!!!!!:D:D:D:D:D
Haha, jag som hade förberett ett jävligt deprimerande inlägg, hihihi.
AAAAAAAAH, FAN VA GLAD JAG ÄR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
han skrev till och med smilis! Det har han aldrig gjort förut! :D
Hoppas han svarar igen nu :P
Fan för kärlek
Och så jävla deppig. Hade planerat att jag skulle säga hej idag, på riktigt. Jag kände att nu skulle jag verkligen våga. Men jag har inte sett honom på hela dagen. Hela jävla fucking dagen.
Jag har sett honom en enda gång den här jävla veckan! Jävla fucking vecka va lesden jag är!
He's like a drug to me
I söndags kväll när jag fick reda på att de inte skulle vara i skolan måndag, tisdag & onsdag blev det väldigt jobbigt.
Det är han som har gjort att jag har orkat. Omedvetet dårå.
När väckarklockan ringer och jag tänker "Fem minuter till..." som vanligt så ändrar jag mig, på grund av honom. "Nej, nu måste jag gå upp, för om jag hinner med den tidiga bussen så kommer jag se honom på cykelparkeringen."
Eller
"Usch, kanske borde säga att jag är sjuk så jag får sova resten av dagen..." Men sedan tänker jag. "Nej, om jag är hemma så kommer jag inte se honom på hela dagen!"
När jag går hem på fredagen längtar jag till måndag (verkligen inte likt mig!!!) för att då får jag se honom igen.
Om jag faktiskt är sjuk någon dag så orkar jag ta mig till skolan ändå, för att få se honom. Även fast det oftast bara blir typ 10 sekunder/dag eftersom jag bara ser honom när vi går förbi varandra - vi har olika korridorer, olika lunch/rasttider osv...
Men det spelar ingen roll, jag behöver mina dagliga dos, liksom. Och faktiskt kan jag ärligt säga som Edward Cullen säger till Bella i Twilight: You are like a drug to me.
För det är sant, att jag ser honom några sekunder kan göra hela mig dag mycket bättre!
Tvärt om ifall jag inte ser honom på en hel dag - då blir hela min dag sämre.
Jag har kännt abstinensen de här dagarna. Jag bryr mig liksom inte - går till skolan osminkad, ofixad och med myskläder. Det är inte likt mig.
Och jag har inte heller brytt mig om att komma i tid - visst har jag tvingat mig till skolan, även om det har varit svårt - men jag har försovit mig varenda morgon. Har liksom inget "morot".
Det är i alla fall skönt att de här dagarna är över nu. Jag längtar så otroligt till skolan i morgon.
Nejnu ska jag plugga och träna så jag kan få sova någongång - så det blir torsdag fortare! ;)
Faan va kär jag är i dig.
Kelly Clarkson - Cry
Jag gillar att lyssna på låtar som beskriver hur jag själv känner mig. Den här lyssnade jag på då. Den beskriver exakt hur det var. Lyssna på texten.
Nu när jag lyssnar på den igen påminns jag om allt det där. Men nu ser jag på det mer som en erfarenhet.
Har inte hittat en enda verision av den på youtube, tyvärr. Men lyssna på den. Lyssna noga. Texten.
His presens makes me crazy
Det är helt jävla sjukt. Min första stora kärlek - han som jag har tjatat ganska mycket om i bloggen.
Jag har ju skrivit flera gånger att jag har kommit över honom nu.
Men det är så jävla konstigt.
Han har inte pratat med mig speciellt mycket sen allt hände. Jag har heller inte vågat prata med honom. Det var trots allt han som dumpade mig, och det känns som om han ska tro att jag fortfarande älskar honom. Det gör jag inte.
Igår pratade han med mig lite. Lite, men ändå mer än vanligt. Och hur mycket jag än säger att jag är över honom så kan jag inte ljuga om hur jag känner mig med honom.
När han är i närheten måste jag hela tiden tänka på vad jag gör, hur jag beter mig, hur jag ser ut, hur jag låter... Jag är besatt av att få honom att tycka om mig. Inte att han ska ta tillbaka mig, absolut inte (även om jag inte skulle säga nej till det..) men jag kan bara inte med tanken att han kanske tänker "Gud vilken tur att jag inte stannade med henne" eller något liknande. Det går bara inte. Han får inte tänka så.
Jag är besatt av att han ska ångra sig. Då menar jag som sagt inte att han ska ta tillbaka mig. En enda tanke som "Hon hade kunnat vara min..." eller "Fan, jag sumpade det verkligen" räcker mer än väl. Jag vet ju dock inte när eller om han skulle tänka så. Men allt jag kan göra är hoppas.
Och idag var det så jävla konstigt. Vi var ju kompisar innan allt hände. Men efter allt har vi liksom knappt prata med varandra. Han snackade med mig lite förra veckan. Och ännu lite mer igår. Och idag.. På träslöjden följde han efter mig och stod vid min bänk och skämtade och pratade med mig hela tiden!
Det var förresten inte bara under träslöjden. Det fortsatte under hela resten av dagen. Och ibland när jag kollade på honom så satt han redan och kollade på mig.
Då mår jag som bäst. Jag svävar fortfarande på moln. Jag älskar att få hans uppmärksamhet, även om han ska säga "jävla blondin" eller något annat dumt skämt. Jag blir liksom helt ... bara så glad liksom. Och jag tror det märks.
Men grejen är att just då, i den sekunden som han ler mot mig eller tittar på mig eller pratar/skämtar med mig, just i den sekunden känns det nästan som om han tänker "hon hade kunnat vara min, fan att jag sumpade det."
Och det känns bra. Och faktum är att den sekunden kan göra hela dagen för mig.
Och jag håller fast vid att jag inte är kär i honom längre. Visst betyder han mer än vän för mig. Men jag tror att det är för att han trots allt var min första stora kärlek.
Och visst tänker jag på honom varje dag, det är klart att jag gör, vi går ju i samma klass. Men han är inte den enda jag tänker på längre.
Det finns nån mer nu. Som kanske till och med betyder mer.
Just have to look me in the eyes and I fall apart
Jag började gråta för att mamma kom in till mig och pratade och sa att hon tyckte synd om mig och att hon kom ihåg hur det kändes. Och så sa hon att det skulle gå över snart.
När jag väl torkat tårarna så frågade hon om jag ville gå till en frisör och slinga håret. Då började jag gråta igen.
Jag har aldrig slingat håret hos en frisör. Och jag har alltid velat det.
Men nu får jag nästan dåligt samvete för att jag kanske (antagligen) kommer använda hennes pengar till att fixa mitt hår. För det är ju inte billigt direkt.
Visst är det otroligt jobbigt att jag sitter och gråter och får dåligt samvete över exakt allt.
Men det kan ju vara lite bra ändå. Det var länge sen jag grät, det känns som om jag behöver få ur mig allt.
Och dessutom har jag kommit på hur underbar mamma jag har. Det visste jag innan också, såklart, men man behöver liksom påminnas ibland.
Jag älskar henne så jävla mycket (haha, komiskt att jag börjar gråta nu när jag skriver dethär....) och jag ska verkligen tänka på det i fortsättningen. Nu är det slut på att låta henne stå och vänta i evigheter på nån parkering, nu är det slut med att låta henne göra alla hushållssysslorna, nu är det slut med att vara ego. Nu ska jag göra allt för att hon ska slippa sånt.
Det var vad jag hade att säga.
