His presens makes me crazy
Det är helt jävla sjukt. Min första stora kärlek - han som jag har tjatat ganska mycket om i bloggen.
Jag har ju skrivit flera gånger att jag har kommit över honom nu.
Men det är så jävla konstigt.
Han har inte pratat med mig speciellt mycket sen allt hände. Jag har heller inte vågat prata med honom. Det var trots allt han som dumpade mig, och det känns som om han ska tro att jag fortfarande älskar honom. Det gör jag inte.
Igår pratade han med mig lite. Lite, men ändå mer än vanligt. Och hur mycket jag än säger att jag är över honom så kan jag inte ljuga om hur jag känner mig med honom.
När han är i närheten måste jag hela tiden tänka på vad jag gör, hur jag beter mig, hur jag ser ut, hur jag låter... Jag är besatt av att få honom att tycka om mig. Inte att han ska ta tillbaka mig, absolut inte (även om jag inte skulle säga nej till det..) men jag kan bara inte med tanken att han kanske tänker "Gud vilken tur att jag inte stannade med henne" eller något liknande. Det går bara inte. Han får inte tänka så.
Jag är besatt av att han ska ångra sig. Då menar jag som sagt inte att han ska ta tillbaka mig. En enda tanke som "Hon hade kunnat vara min..." eller "Fan, jag sumpade det verkligen" räcker mer än väl. Jag vet ju dock inte när eller om han skulle tänka så. Men allt jag kan göra är hoppas.
Och idag var det så jävla konstigt. Vi var ju kompisar innan allt hände. Men efter allt har vi liksom knappt prata med varandra. Han snackade med mig lite förra veckan. Och ännu lite mer igår. Och idag.. På träslöjden följde han efter mig och stod vid min bänk och skämtade och pratade med mig hela tiden!
Det var förresten inte bara under träslöjden. Det fortsatte under hela resten av dagen. Och ibland när jag kollade på honom så satt han redan och kollade på mig.
Då mår jag som bäst. Jag svävar fortfarande på moln. Jag älskar att få hans uppmärksamhet, även om han ska säga "jävla blondin" eller något annat dumt skämt. Jag blir liksom helt ... bara så glad liksom. Och jag tror det märks.
Men grejen är att just då, i den sekunden som han ler mot mig eller tittar på mig eller pratar/skämtar med mig, just i den sekunden känns det nästan som om han tänker "hon hade kunnat vara min, fan att jag sumpade det."
Och det känns bra. Och faktum är att den sekunden kan göra hela dagen för mig.
Och jag håller fast vid att jag inte är kär i honom längre. Visst betyder han mer än vän för mig. Men jag tror att det är för att han trots allt var min första stora kärlek.
Och visst tänker jag på honom varje dag, det är klart att jag gör, vi går ju i samma klass. Men han är inte den enda jag tänker på längre.
Det finns nån mer nu. Som kanske till och med betyder mer.
