hannajosefina

Alltså. Idag kom ett klipp på Anton upp på facebook. Han spelar gitarr. Det är inte som nån liten amatör som sitter och klinkar ackord, utan han är verkligen hur duktig om helst, han har verkligen talang!
Har lyssnat på klippet på repeat hela kvällen, vet inte varför.

Förresten, jag vet varför. Varenda gång jag ser det inser jag mer och mer hur mycket jag saknar honom.
Har nu kommit till den punkt då jag bara vill krypa ner i min säng och gråta.

Gör det inte bättre att det denna vecka är exakt 1 år sen vi lärde känna varandra på riktigt.

Det har faktiskt blivit bättre, vi är inte osams längre. Men det är klart att det inte är som det var förut. Det kommer antagligen aldrig bli så igen, men det är så jag vill ha det.

Och det gör ännu ondare att folk inte har förstått, eller det är inte grejen att de inte har förstått, utan att flera kommer fram och påstår att anton är galen i mig och massa sånna saker.
Jag vet mycket väl att inte ens när vi var vänner så kände han så för mig, det var det som var så jäkla skönt med honom, inga känslor som förstörde. Och det dödar mig när folk säger så, för jag vet at han tycker precis tvärt om nuförtiden.

Har börjat lära känna en kille som går i hans klass, första gången vi snackade frågade han "Är du bra vän med anton *********?"
Jag står inte ut, jag orkar inte höra mer om honom. Jag saknar honom tillräckligt mycket redan, det behöver inte bli värre.
Fast dock så känns det skönt att bli påminnd ibland, om hur bra allt var. För jag ångrar inte en enda minut med den där grabben.

Och någonting inom mig hoppas att han blir påmind lika mycket som jag, och att han också vill ha tillbaka det där.