hannajosefina

Nu känns det bättre, allt det som hänt med Anton, ni vet. Min bästa killkompis, well, förut iallafall. Han ignorerade mig ju, det har pågått i snart en månad.
Först gjorde det bara så jävla ont, nästan som att få hjärtat krossat. Men nu börjar det bli bättre.
När jag går förbi honom klarar jag att hålla allt inne.

Men hela tiden spelas scener upp i mitt huvud. Hela tiden.
Den som upprepar sig mest är denna:

Anton kommer fram till mig, säger någonting, olika varje gång. Oftast någonting i stil med "tja" eller så frågar han någonting.
Jag vänder mig mot honom och säger. "Jasså, så du pratar med mig igen?" eller "Wow, du pratar med mig"
Jag använder den där lite bitchiga tonen, mest för att jag är så arg. Och sårad.

Eller denna:
Jag ser Anton i skolan, jag går fram till honom och frågar om vi kan prata. Jag tar tag i hans arm och drar undan honom. Vi ställer oss i glashuset på tredje våningen och det är inga andra i närheten. Allt är som på film.
Jag har tårar i ögonen men försöker le. Men det går inte.
Jag säger "Jag saknar dig" och sedan kan jag inte hålla tårarna inne, jag storgrinar och berättar allt, hur jag känner och hur mycket jag saknar honom, och hur mycket jag tycker om honom. Jag frågar vad som egentligen har hänt, och ifall jag har gjort någonting.
Men filmen tar alltid slut innan jag får höra svaret. 

Såklart att jag saknar honom, mer än någon annan. Men det finns ingenting jag kan göra nu. Jag har försökt. Betyder jag det minsta för honom skulle han också försöka. Han är inte den som ger upp.