Kick
Vi har kommenterat vårat klassfoto rätt mycket på ansiktsboken, och nu håller han på och säger att vi ska sluta.
Okej, han tycker att vi ska sluta, men han säger det inte på något snällt sätt.
Kommentaren lyder:
"ALLTSÅ JÄVLA TÖNTAR, SLUTA KOMMENTERA DEN HÄR JÄVLA BILDEN!! NI ÄR JU FÖRFAN CP ALLIHOPA!!"
Och jag kan inte låta bli att käfta emot, och till detta hör att säga att han är en jävligt kaxig kille, som inte tvekar att slå ner någon. Jag tror han har någon allvarlig form av adhd (vet inte säkert, men det är bara någonting jag misstänker) och på toppen av allt är han pojkvän med en nära vän till mig! Vilket alltså inte är så bra.
Men när någon beter sig så kan jag inte bara vara tyst. Jag måste säga vad som är rätt, och få honom att inse att han beter sig förjävligt.
Han tror att han är bäst, snyggast, starkast och smartast, men så är inte fallet.
Och nu vågade jag säga emot. Och det är så jävla kul, för jag äger den där killen så jäkla hårt! Haha, ni vet när man bara säger saker sådär lugnt på ett jag-vet-att-jag-har-rätt-så-jag-behöver-inte-dampa-sätt, och den andra blir arg och får värsta utbrottet, som han fick.
Nu slutade han säga emot, jag antar att han fattar att han har fel, att han beter sig som ett svin och att det knappast blir bättre för honom när han säger att hela klassen är cp.
Man han fan inte bete sig som han gör, det här är inte enda gången han beter sig såhär, det händer varje dag.
Haha, jag får nästan en adrenalinkick av att äga honom såhär. Han som tror att han är oövervinnelig. HAH!
vänner
Hej.
Jag har en vän som jag har känt sen jag var 8. Nu är jag 15 och tre månader.
Vi har varit bästisar i flera år, och nu har vi glidit ifrån varandra.
Vi går inte på samma skola, och hon har slutat ridningen, vårat gemensamma intresse. Vi glider ifrån varandra mer och mer, och för mig känns det såklart tråkigt, men inte totalt stört liksom. Jag har roligare med mina andra vänner, det bara är så, jag har mer gemensamt med dem och de är lika galna som jag. Vi hittar alltid på någonting roligt att göra och har alltid massa roliga galna upptåg. Vi är inte rädda för någonting och låter inte skolan ta över våra liv.
Min andra kompis älskar jag ju såklart, men vi har liksom ingenting gemensamt längre. Båda har förändrats åt olika håll eftersom vi har gått på olika skolor och umgåtts med olika människor, vi har inga gemensamma vänner och vi gör nästan aldrig någonting. Hon pluggar alltid och är oftast för feg för att göra någonting galet och spontant.
Men nu är det så att hon bara har en kompis förutom mig. Och den kompisen är ofta upptagen, precis som jag.
Och nu när den där kompis, Alma, heter hon, skriver låttexter på sin facebook som jag förstår är om mig, vet jag inte hur jag ska reagera.
Såklart att jag får skuldkänslor för att jag inte har träffat henne lika mycket som förut. Men hänger det här verkligen bara på mig? Hon får också ta lite ansvar och höra av sig ibland.
Och varför ska jag fortsätta vara med henne hela tiden, bara för att se till att hon får ha lite kul. Jag kan inte sköta två liv, hon måste ta hand om sitt eget, och jag tar hand om mitt.
Vi kan vara bra kompisar, men vi kanske inte behöver vara bästisar.
Men varför tar hon inte tag i saker? Varför håller hon fast mig och kväver mig med sorgliga låttexter så jag ska få skuldkänslor. Varför skaffar hon inte fler vänner? Tar lite risker? Jag vet att hon skulle klara det.
Om hon bara vågade skulle hon klara det.
Jag vet att varenda gång jag berättar någinting roligt som har hänt mig och någon annan kompis så blir hon avundsjuk. Men vad ska jag göra då? Det kan ju inte hindra mig från att berätta saker.
Det känns som om hon försöker göra mig avundsjuk när hon berättar om saker hon och hennes andra kompis har gjort, men om sanningen ska fram så blir jag bara glad. Glad över att hon inte bara har mig. Det minskar skuldkänslorna radikalt.
Jag vill ju att hon ska ha många vänner.
Men vi är så olika. Hon gillar att umgås två och två, med sina vanliga gamla vänner, men jag gillar att umgås många i ett stort gäng och älskar att lära känna nya människor, somtidigt som jag såklart älskar att umgås med bara de närmaste så man kan prata om saker.
Jag klarar inte av tanken att åka hem efter skolan på en fredag och bara sitta hemma hela eftermiddagen och kvällen, men det gör hon ganska ofta.
Vi är så olika.
Men jag älskar henne.
Där går Clara, och tindrar som en stjärna för att vara med sin Fabian, få vara och gå hem till varann och älska litegrann, som bara kära kan.
Idag har varit den bästa dagen på riktigt länge. Killen jag gillar, ni vet, som jag har snackat om ganska mycket, tittade på mig idag och kommenterade på min facebook.
Kanske inte låter som speciellt mycket i era öron, men jag kan ju säga att det verkligen är framsteg. Jag svävar på moln just nu.
Längtar och längtar tills på måndag då jag får se honom igen.
Min positiva lista!
- Jag mår bra.
- Jag trivs med mig själv idag - min längd, mina ögon, mitt hår, min skostorlek, min vikt, mitt leende, mitt beteende, allt.
- Killen jag är kär i gav mig en lång blick igår, ni vet en sån där när man vridet på huvudet och fortsätter kolla fast man har gått förbi.
- Han vet absolut säkert vem jag är.
- Jag bryr mig inte ett skit om att han är ett år yngre, det känns faktiskt bara bra.
- Jag kommer se honom i morgon, trots att det är lördag!
- Han har börjat kolla på mig jättemycket, vet inte varför, men ibland känns det nästan som om han är lite intresserad.
- Han är perfekt för mig.
- Jag känner mig så jävla modig idag, så jag tror jag ska säga hej till honom nästa gång jag ser honom.
- En nära vän till mig tycker att vi passar jättebra ihop.
- Det går bra för mina bästisar med deras loveboys.
- Jag är inte det minsta avundsjuk på någon idag, överhuvudtaget.
- Känner inget hat mot någon.
- Jag behöver inte plugga idag.
- Jag får sova i morgonbitti.
- Det är fredag.
- Mitt rum är hyfsat städat.
- Jag har en ny jacka.
- Min familj ska bort i morgon hela dagen/kvällen, så jag kan sjunga hur jävla högt jag vill!
- Jag älskar livet.
Kärlek.
Det är så jävla vackert när man tänker efter. Att vi kan skapa så starka band till vissa personer, sånt fascineras jag av.
Kärlek är det mest känsloladdade som finns. Det är det värsta som finns och det bästa som finns.
När du blir hjärtekrossad hatar man kärlek.
Och om t.ex nån i din närhet skadas eller dör, vad är det som gör att man blir så fruktansvärt ledsen? Jo, kärleken till den personen såklart.
Man kan ju bli ledsen om ett litet barn på andra sidan jorden dör en tragisk död, men det är ju inte alls samma sak som när det händer någon du älskar.
Kärlek kan ju också vara det bästa du finns. Finns det någon bättre känsla än när man får reda på att den man gått och varit kär i i flera månader är kär tillbaka?
Finns det något mer underbart än kyssa den man är kär i för första gången?
Finns även komplicerade ställen - t.ex när man är kär i någon som inte vet om det. Jag befinner mig i den situationen just nu. Det är så jävla jobbigt att gå varenda dag och se denna person, och veta att han antagligen inte gillar mig eller kanske inte ens vet vem jag är.
Men ändå, det är ganska mysigt att vara kär ändå.
Jag kommer ihåg för ett tag sen, när jag inte gillade någon överhuvudtaget. Det var jobbigt, jag blev rastlös och längtade efter att ha någon att gå och snegla på.
Kanske för att jag är van att nästan alltid ha någon speciell att gå och drömma om. Jag behöver det för att överleva, känns det som.
Det jag försöker säga är att kärlek - i alla dess former - är så jävla vackert.
Även om man är hjärtekrossad. Jag tycker att det är så - inte fint - men berörande, kanske, när en människa inte kan leva utan den andre.
Trots att det var det värsta jag varit med om, men skulle aldrig välja bort det nu om jag fick. Skulle aldrig göra det ogjort eller radera det ur mitt minne om det gick. Det är en erfarenhet som jag har fått nytta av och säkert kommer få nytta av.
Egentligen borde alla få prova på det. Vill inte orsaka någon den smärtan som känns i exakt hela kroppen exakt varenda sekund, förutom möjligtvis när man sover (fast oftast inte ens då) men jag vill gärna dela med mig av de erfarenheterna, så att andra kan lära sig och klara av det bättre än vad jag gjorde.
Nu kom jag ofrån ämnet lite, förlåt.
Men i alla fall:
Om jag fick välja;
- Leva utan kärlek, och därmed även slippa all smärta den tillför.
eller
- Leva kär - och få uppleva att vara olyckligt kär, hjärtekrossad, och kanske tillochmed vilja dö (det ville jag)
så skulle jag välja det senare alternativet. Jag skulle aldrig kunna leva utan kärlek för det är det bästa och viktigaste och finaste som finns.
Sammanfattning: Jag är kär i kärleken.
"I don't love you for who you are, I love you for who I am when I am with you" VA?!
Min första tanke var: Guud, så gulligt!
Min andra tanke var: WHAT?!
Såklart att om man älskar en person så är det för vem den personen är. Inte för vem man själv är.
Man kan älska en person som får en att känna sig illa till mods, eller som till och med får en att må dåligt. Men då är den personen inte bra för en, och det funkar inte i längden.
Anledning till att jag vet detta? Jag har själv varit med en person som fick mig att känna mig konstig, puckad, och ibland helt värdelös.
Men trots allt detta var jag beroende av honom. Precis som Edward säger i Twilight: "You're like a drug to me". Så var det ungefär.
Jag kunde inte få nog av honom, jag ville vara med honom hela tiden, göra allt med honom, älska honom, och jag ville att han skulle älska mig. Det spelade ingen roll hur han behandlade mig. Även om han även många gånger behandlade mig som en prinsessa så fick han mig ju som sagt även många gånger att känna mig så jävla dum i huvudet.
Men jag kunde inte bryta mig loss.
(förvånar er antagligen inte att detta var samma person som krossade mitt hjärta, han är ju med i ganska många inlägg)
Jag tror inte att man älskar en person för hur man känner sig när man är med honom/henne. Det finns så kallade "töntar" (ja, jag säger det just nu, även om jag tycker att det är jävligt töntigt att dela in människor i sånna grupper. Men det är för att ni ska förstå bättre) och om jag umgås med någon sådan så känner jag mig världsvan, snygg, cool.
Och det är väl ganska självklart att jag känner mig så? Men jag älskar inte dom för det det! Jag älskar bara känslan i så fall. (Nu menar jag inte att jag gör det!!)
Nu menar jag inte att "hur man känner sig med den personen" inte spelar någon roll! Jag menar bara att det är nog inte bara det som gör att man älskar honom/henne!
Men det är klart att om ett förhållande ska vara sunt och hålla länge så måste man må bra med den personen! Ingen tvekan om saken.
Vissa personer får mig att må så jäkla bra! Med dem blir jag ännu mer positiv, hjälpsam, omtänksam, oegoistisk och glad.
Och ja, jag älskar den känslan, och jag älskar vem jag är med den personen.
Men det är knappas bara det som får mig att älska honom!
