Kärlek.
Har tänkt lite sen sist jag skrev här, och jag har kommit fram till att kärlek är det finaste som finns. Kärlek till en pojkvän/flickvän, man/fru, vän, mamma eller pappa, syskon, husdjur, ja ni fattar.
Det är så jävla vackert när man tänker efter. Att vi kan skapa så starka band till vissa personer, sånt fascineras jag av.
Kärlek är det mest känsloladdade som finns. Det är det värsta som finns och det bästa som finns.
När du blir hjärtekrossad hatar man kärlek.
Och om t.ex nån i din närhet skadas eller dör, vad är det som gör att man blir så fruktansvärt ledsen? Jo, kärleken till den personen såklart.
Man kan ju bli ledsen om ett litet barn på andra sidan jorden dör en tragisk död, men det är ju inte alls samma sak som när det händer någon du älskar.
Kärlek kan ju också vara det bästa du finns. Finns det någon bättre känsla än när man får reda på att den man gått och varit kär i i flera månader är kär tillbaka?
Finns det något mer underbart än kyssa den man är kär i för första gången?
Finns även komplicerade ställen - t.ex när man är kär i någon som inte vet om det. Jag befinner mig i den situationen just nu. Det är så jävla jobbigt att gå varenda dag och se denna person, och veta att han antagligen inte gillar mig eller kanske inte ens vet vem jag är.
Men ändå, det är ganska mysigt att vara kär ändå.
Jag kommer ihåg för ett tag sen, när jag inte gillade någon överhuvudtaget. Det var jobbigt, jag blev rastlös och längtade efter att ha någon att gå och snegla på.
Kanske för att jag är van att nästan alltid ha någon speciell att gå och drömma om. Jag behöver det för att överleva, känns det som.
Det jag försöker säga är att kärlek - i alla dess former - är så jävla vackert.
Även om man är hjärtekrossad. Jag tycker att det är så - inte fint - men berörande, kanske, när en människa inte kan leva utan den andre.
Trots att det var det värsta jag varit med om, men skulle aldrig välja bort det nu om jag fick. Skulle aldrig göra det ogjort eller radera det ur mitt minne om det gick. Det är en erfarenhet som jag har fått nytta av och säkert kommer få nytta av.
Egentligen borde alla få prova på det. Vill inte orsaka någon den smärtan som känns i exakt hela kroppen exakt varenda sekund, förutom möjligtvis när man sover (fast oftast inte ens då) men jag vill gärna dela med mig av de erfarenheterna, så att andra kan lära sig och klara av det bättre än vad jag gjorde.
Nu kom jag ofrån ämnet lite, förlåt.
Men i alla fall:
Om jag fick välja;
- Leva utan kärlek, och därmed även slippa all smärta den tillför.
eller
- Leva kär - och få uppleva att vara olyckligt kär, hjärtekrossad, och kanske tillochmed vilja dö (det ville jag)
så skulle jag välja det senare alternativet. Jag skulle aldrig kunna leva utan kärlek för det är det bästa och viktigaste och finaste som finns.
Sammanfattning: Jag är kär i kärleken.
Det är så jävla vackert när man tänker efter. Att vi kan skapa så starka band till vissa personer, sånt fascineras jag av.
Kärlek är det mest känsloladdade som finns. Det är det värsta som finns och det bästa som finns.
När du blir hjärtekrossad hatar man kärlek.
Och om t.ex nån i din närhet skadas eller dör, vad är det som gör att man blir så fruktansvärt ledsen? Jo, kärleken till den personen såklart.
Man kan ju bli ledsen om ett litet barn på andra sidan jorden dör en tragisk död, men det är ju inte alls samma sak som när det händer någon du älskar.
Kärlek kan ju också vara det bästa du finns. Finns det någon bättre känsla än när man får reda på att den man gått och varit kär i i flera månader är kär tillbaka?
Finns det något mer underbart än kyssa den man är kär i för första gången?
Finns även komplicerade ställen - t.ex när man är kär i någon som inte vet om det. Jag befinner mig i den situationen just nu. Det är så jävla jobbigt att gå varenda dag och se denna person, och veta att han antagligen inte gillar mig eller kanske inte ens vet vem jag är.
Men ändå, det är ganska mysigt att vara kär ändå.
Jag kommer ihåg för ett tag sen, när jag inte gillade någon överhuvudtaget. Det var jobbigt, jag blev rastlös och längtade efter att ha någon att gå och snegla på.
Kanske för att jag är van att nästan alltid ha någon speciell att gå och drömma om. Jag behöver det för att överleva, känns det som.
Det jag försöker säga är att kärlek - i alla dess former - är så jävla vackert.
Även om man är hjärtekrossad. Jag tycker att det är så - inte fint - men berörande, kanske, när en människa inte kan leva utan den andre.
Trots att det var det värsta jag varit med om, men skulle aldrig välja bort det nu om jag fick. Skulle aldrig göra det ogjort eller radera det ur mitt minne om det gick. Det är en erfarenhet som jag har fått nytta av och säkert kommer få nytta av.
Egentligen borde alla få prova på det. Vill inte orsaka någon den smärtan som känns i exakt hela kroppen exakt varenda sekund, förutom möjligtvis när man sover (fast oftast inte ens då) men jag vill gärna dela med mig av de erfarenheterna, så att andra kan lära sig och klara av det bättre än vad jag gjorde.
Nu kom jag ofrån ämnet lite, förlåt.
Men i alla fall:
Om jag fick välja;
- Leva utan kärlek, och därmed även slippa all smärta den tillför.
eller
- Leva kär - och få uppleva att vara olyckligt kär, hjärtekrossad, och kanske tillochmed vilja dö (det ville jag)
så skulle jag välja det senare alternativet. Jag skulle aldrig kunna leva utan kärlek för det är det bästa och viktigaste och finaste som finns.
Sammanfattning: Jag är kär i kärleken.
Kommentarer
Trackback
