vänner
Hej.
Jag har en vän som jag har känt sen jag var 8. Nu är jag 15 och tre månader.
Vi har varit bästisar i flera år, och nu har vi glidit ifrån varandra.
Vi går inte på samma skola, och hon har slutat ridningen, vårat gemensamma intresse. Vi glider ifrån varandra mer och mer, och för mig känns det såklart tråkigt, men inte totalt stört liksom. Jag har roligare med mina andra vänner, det bara är så, jag har mer gemensamt med dem och de är lika galna som jag. Vi hittar alltid på någonting roligt att göra och har alltid massa roliga galna upptåg. Vi är inte rädda för någonting och låter inte skolan ta över våra liv.
Min andra kompis älskar jag ju såklart, men vi har liksom ingenting gemensamt längre. Båda har förändrats åt olika håll eftersom vi har gått på olika skolor och umgåtts med olika människor, vi har inga gemensamma vänner och vi gör nästan aldrig någonting. Hon pluggar alltid och är oftast för feg för att göra någonting galet och spontant.
Men nu är det så att hon bara har en kompis förutom mig. Och den kompisen är ofta upptagen, precis som jag.
Och nu när den där kompis, Alma, heter hon, skriver låttexter på sin facebook som jag förstår är om mig, vet jag inte hur jag ska reagera.
Såklart att jag får skuldkänslor för att jag inte har träffat henne lika mycket som förut. Men hänger det här verkligen bara på mig? Hon får också ta lite ansvar och höra av sig ibland.
Och varför ska jag fortsätta vara med henne hela tiden, bara för att se till att hon får ha lite kul. Jag kan inte sköta två liv, hon måste ta hand om sitt eget, och jag tar hand om mitt.
Vi kan vara bra kompisar, men vi kanske inte behöver vara bästisar.
Men varför tar hon inte tag i saker? Varför håller hon fast mig och kväver mig med sorgliga låttexter så jag ska få skuldkänslor. Varför skaffar hon inte fler vänner? Tar lite risker? Jag vet att hon skulle klara det.
Om hon bara vågade skulle hon klara det.
Jag vet att varenda gång jag berättar någinting roligt som har hänt mig och någon annan kompis så blir hon avundsjuk. Men vad ska jag göra då? Det kan ju inte hindra mig från att berätta saker.
Det känns som om hon försöker göra mig avundsjuk när hon berättar om saker hon och hennes andra kompis har gjort, men om sanningen ska fram så blir jag bara glad. Glad över att hon inte bara har mig. Det minskar skuldkänslorna radikalt.
Jag vill ju att hon ska ha många vänner.
Men vi är så olika. Hon gillar att umgås två och två, med sina vanliga gamla vänner, men jag gillar att umgås många i ett stort gäng och älskar att lära känna nya människor, somtidigt som jag såklart älskar att umgås med bara de närmaste så man kan prata om saker.
Jag klarar inte av tanken att åka hem efter skolan på en fredag och bara sitta hemma hela eftermiddagen och kvällen, men det gör hon ganska ofta.
Vi är så olika.
Men jag älskar henne.
