hannajosefina

Hej. Har ni tänkt på en sak? Nästan alla inlägg jag skriver här skriver jag på natten.
Jag är en riktigt drömmare, men det är vissa speciella tillfällen som jag faktiskt blir djup. Till dessam tillfällen hör natten. Även sena kvällar. Eller kvällar då det är mörkt och rengigt. Det är då jag verkligen börjar tänka.

Jag tänker mycket på dagen också. Men då är det saker som: Jag vill ha en ny garderob, ååh vilken snygg tröja, shit nu är sommaren snart slut, jag måste vekligen ut och sola för jag vill inte komma tillbaka till skolan som en blekfis utan några som helst spår av pigment.
Det är sant, även om det kanske inte verkar så, men jag är ganska ytlig av mig.

Men de där djupa tillfällena brukar inträffa ganska ofta. För det mesta varje natt, varje mörk och regning kväll. Varje gång jag hör en låt eller ser en film som berör. Ja, varje gång som jag blir berörd av någonting. Verkligen berörd, i hjärtat.
Det är inte så att jag skriver ett nytt inlägg här varje gång jag blir sådär djup. Ibland kan jag skriva ett inlägg, bland skriver jag en novell, ibland en dikt (även om jag aldrig har lyckats med en dikt) och ibland en låt.
Oftast blir det låtar. För mig är musik det bästa sättet att få ur mig vad jag känner.
Men jag kan inte sitta och spela gitarr på natten när hela min familj sover. Då vaknar dom. Och jag kan ju inte lägga upp en låt åt er varenda gång jag blir djup.

Ni kanske undrar varför jag har den här bloggen överhuvudtaget?
Det ska jag försöka förklara för er.
Jag vill få ur mig mina känslor. Jag beundrar verkligen personer som har vanliga bloggar och vågar skriva av sig alla sina känslor. Men sån är inte jag, jag vågar inte. I skolan och i verkligheten kan jag verka ganska säker och stark i mig själv. Jag gråter inte i skolan, och jag står upp för mig själv. Men egentligen är jag ganska svag. Jag är en riktigt fegis. Och jag vågar inte driva en oanonym blogg och skriva om mina känslor och funderingar.

Men det finns flera anledningar. Jag vill inte hänga ut folk. På min skola sprids rykten - sanna och osanna - som blixten. Skulle jag skriva om t.ex "my heartbreak" i en oanonym blogg som mig själv så skulle alla, varenda kotte jag känner veta vem det handlade om.
Det är det som är så jobbigt.

Det handlar även om att jag inte vill att alla jag känner ska veta hur jag tänker och känner inuti. Jag vill inte att de ska veta allt om mig. Därför är bloggen helt anonym, inte ens mina närmaste kompisar kan läsa den.

Jag skulle ju lika gärna kunna skriva en vanlig dagbok, men vet ni, det går inte. Dels för att jag hatar att skriva dagbok, tycker att det är så otroligt tråkigt. Och dels för att jag vill hjälpa folk.
Det här är verkligen inte någon stor blogg, tror inte att jag har fått en enda kommentar. Men om det tittar in nån besökare så vill jag att de ska kunna lära sig någonting, att det jag har skrivit ska hjälpa dem att hantera det om de hamnar i liknande situationer eller att de ska bli berörda på något sätt. Det känns bra att skriva så att folk kan läsa, utan att behöva hänga ut mig själv.
Jag vill även att ni ska ha möjligheten att fråga, kommentera eller påpeka någonting om ni vill det.

Det här är en blogg där jag är mig själv till 100%. Jag skriver inte här för att få många besökare och tjäna pengar. Jag skriver här för att jag mår bra av det, och för att jag vill att det kanske ska hjälpa andra.
Jag bryr mig inte ett dugg om att jag har skrivit om samma sak flera gånger, för jag skriver bara om det som kommer från hjärtat, och när jag blir sådär djup är det oftast kärlek som jag tänker på. Därför är det oftast det som mina inlägg handlar om.

Jag bryr mig inte om att titta igenom inläggen innan jag publicerar dem. Varför ska jag kolla igenom och ändra efteråt, om jag skrev sådär så var det så jag kände just då. Och det vill jag inte ändra på. För jag är ingen falsk människa.

Jag bryr mig inte om mina inlägg är totalt osammanhängande. Jag är ofta förvirrad nu för tiden. Och jag har ofta många känslor och tankar i huvet samtidigt.

Jag bryr mig inte heller om hur många kommentarer eller besökare jag har här. Faktum är att jag inte har kollat statistiken en enda gång. Men jag har nog knappt några läsare ändå.

Hur som helst, nu är jag sådär djup igen, som vanligt. Och såklart tänker jag på kärlek igen. Bara det att det för första gången inte är någon speciell person det handlar om, det är bara kärlek helt enkelt.

Jag vill så gärna hitta den rätta. Han som bryr sig om mig och accepterar mig precis som jag är, hur jag än gör bort mig. Någon som vill ha mig även när jag går i mjukisar, är osminkad och har mitt rufsiga hår i en slarvig knut.
Någon som inte är ytlig och sexfixerad.
Någon som verkligen får mig att må bra. Någon som förtjänar mig. Någon som kämpar för mig. Någon som jag kan kämpa för. Någon som jag kan älska tills mitt hjärta nästan spricker. Som gör mig så lycklig att jag vill hoppa av glädje över att jag har honom.

Men jag vill ha den som är rätt nu. Jag planerar inte att träffa min livspartner nu, när jag bara är 15 år. 
När jag blir äldre vill jag leva singellivet. Festa, ragga killar, åka utomlands med vänner och göra vad jag vill. Jag vill känna mig fri helt enkelt.

Men jag vill vara säker på att jag kommer hitta någon att dela mitt liv med. Det kan man ju aldrig vara säker på.
Jag vill sitta i en korgstol på en veranda när jag är 80. Vara rynkig och ha grått krulligt hår. Ha barnbarnen springande runt omkring, lekande i trädgården. Tänka tillbaka och vara nöjd med mitt liv, inte känna ångest över att vilja leva det igen. Bara vilja att mina barn och barnbarn ska få underbara liv, och att de ska minnas mig med ett leende. Och jag vill kunna titta på korgstolen på andra sidan bordet och se min man le mot mig. Vi är gamla, båda rynkiga och våra kroppar slitna. Men vi är lyckliga. Så otroligt lyckliga.

Nu tänker jag direkt på min mormor och morfar. De blev tillsammans när de var lika gamla som jag är nu. Det känns så konstigt. Men dom är verkligen lyckligt lottade när det gäller kärlek. Dom kommer sitta där när de blir gamla och le mot varandra. De kommer vara tillsammans förevigt. Det de har är äkta kärlek.

Det vill jag också ha. Men just nu känns det ganska hopplöst på den fronten faktiskt. Jag har tur som har så underbar familj och vänner. Jag är lyckligt lottad när det gäller människorna i mitt liv. Men det känns som om någonting fattas. Jag vill uppleva den positiva delen äv kärlek också, för det känns som det är det jag har missat. 

Lyssnar just nu på världens bästa låt. Iris - Go Go Dolls. Texten gör min insprirerad att skriva hur mycket som helst, men vet ni min dator har knappt något batteri kvar, och dessutom måste jag sova, ska upp tidigt i morgon.

Puss och godnatt alla underbara!