sanningen om mig
Ibland är det så svårt.
Alla andra snackar om sina gamla pojkvänner och allt de har gjort med dem. Jag ler och lyssnar, säger inte så mycket förutom "mmh" "mhm" "okej" och nickar ibland.
Jag är ganska populär. Jag har många vänner, killar visslar/tutar/glor när de går förbi mig, utan att ens försöka får jag killar som inga andra lyckas få trots att de anstränger sig som sjutton.
Jag är nöjd med mitt utseende, och andra är avundsjuka på det.
Jag har lyckats ganska bra trots att jag är mig själv och avstår alkohol/rökning/snus, och jag är en sån som kämpar för bra betyg istället för att vara ute och festa på vardagar.
Jag är en sån som har allas nummer och alla smsar till, som har haft tusen beundrare.
Men när folk pratar om gamla förhållanden blir jag svag. Jag vet inte vad jag ska säga eller göra.
Sanningen är den att jag aldrig har varit tillsammans med någon. Jag har aldrig rökt, aldrig snusat, aldrig smygit ut, aldrig varit på en dejt eller hemma hos en kille och myst framför en film själv (dock med kompisar). Jag har aldrig haft sex, eller ens hånglat med någon naturligt, och då menar jag ni vet när det bara kommer, utan att man pratar om det.
Enda gångerna jag har strulat har varit på fester. Vissa gånger när jag klätt ut mig till fjortis och strulat runt bara för att det varit kul, annars har det varit på sanning eller konka på fester.
En enda gång i mitt liv har jag hånglat med en person som jag var kär i. Och inte ens då var det "naturligt". Faktum är att alla våra kompisar satt i en ring runt omkring. Men det var ändå bästa 15 sekunderna i mitt liv.
Men tyvärr dumpade han mig inte långt efter det... Och det var då jag fick ... en lättare depression kan man säga. Det har jag skrivit om förut, så jag tar inte upp det igen.
Men även om jag inte borde skämmas och vara mig själv och stå för det så går det inte. När folk snackar ex, sex, strul osv sjunker jag ihop och försöker byta samtalsämne.
Sanningen, den är det bara mina allra - och då menar jag verkligen allra - närmaste som vet om.
sanningen är att de som gillar mig är personer som jag inte gillar tillbaka. och de som jag blir kär i är inte kära i mig.
ja, jag har varit olyckligt kär en miljon gånger.
Det är som om det är ett stort pussel. Och de-som-gillar-mig-bitarna passar inte ihop med de-jag-gillar-bitarna.
Det kan även vara för att jag har oerhört svårt att komma över killar, alltså är jag kär i samma person väldigt länge.
kärlek är komlicerat helt enkelt.
Alla andra snackar om sina gamla pojkvänner och allt de har gjort med dem. Jag ler och lyssnar, säger inte så mycket förutom "mmh" "mhm" "okej" och nickar ibland.
Jag är ganska populär. Jag har många vänner, killar visslar/tutar/glor när de går förbi mig, utan att ens försöka får jag killar som inga andra lyckas få trots att de anstränger sig som sjutton.
Jag är nöjd med mitt utseende, och andra är avundsjuka på det.
Jag har lyckats ganska bra trots att jag är mig själv och avstår alkohol/rökning/snus, och jag är en sån som kämpar för bra betyg istället för att vara ute och festa på vardagar.
Jag är en sån som har allas nummer och alla smsar till, som har haft tusen beundrare.
Men när folk pratar om gamla förhållanden blir jag svag. Jag vet inte vad jag ska säga eller göra.
Sanningen är den att jag aldrig har varit tillsammans med någon. Jag har aldrig rökt, aldrig snusat, aldrig smygit ut, aldrig varit på en dejt eller hemma hos en kille och myst framför en film själv (dock med kompisar). Jag har aldrig haft sex, eller ens hånglat med någon naturligt, och då menar jag ni vet när det bara kommer, utan att man pratar om det.
Enda gångerna jag har strulat har varit på fester. Vissa gånger när jag klätt ut mig till fjortis och strulat runt bara för att det varit kul, annars har det varit på sanning eller konka på fester.
En enda gång i mitt liv har jag hånglat med en person som jag var kär i. Och inte ens då var det "naturligt". Faktum är att alla våra kompisar satt i en ring runt omkring. Men det var ändå bästa 15 sekunderna i mitt liv.
Men tyvärr dumpade han mig inte långt efter det... Och det var då jag fick ... en lättare depression kan man säga. Det har jag skrivit om förut, så jag tar inte upp det igen.
Men även om jag inte borde skämmas och vara mig själv och stå för det så går det inte. När folk snackar ex, sex, strul osv sjunker jag ihop och försöker byta samtalsämne.
Sanningen, den är det bara mina allra - och då menar jag verkligen allra - närmaste som vet om.
sanningen är att de som gillar mig är personer som jag inte gillar tillbaka. och de som jag blir kär i är inte kära i mig.
ja, jag har varit olyckligt kär en miljon gånger.
Det är som om det är ett stort pussel. Och de-som-gillar-mig-bitarna passar inte ihop med de-jag-gillar-bitarna.
Det kan även vara för att jag har oerhört svårt att komma över killar, alltså är jag kär i samma person väldigt länge.
kärlek är komlicerat helt enkelt.
Kommentarer
Trackback
