hannajosefina

Vackraste låten som finns just nu♥
Gavin DeGraw - Jealous guy

Jag har ju berättat om my heatbreak och detdära.
Har jag berättat att den där killen, vi kan kalla honom Kevin, gillade en kompis till mig, låt oss kalla henne för Ellen, innan han gillade mig.

Vet ni vad jag fick reda på nu? Han gillar henne fortfarande. Och vill även göra massa annat... ska inte gå in på detaljer, det är inte schysst.

Jag har en ny teori. Att han bara använde mig som "jag-vill-bevisa-att-jag-inte-gillar-ellen-längre". Men sen förstod han att han inte kunde kämpa mot sina känslor för henne, vad jag än gjorde. Därför dumpade han mig.
Det är vad jag tror nu.

Ellen, min kompis, vill dock inte vara mer än kompis med honom. Det känns faktiskt lite bra.
Misstolka inte detta nu! Jag har faktiskt nu, 7 månader senare, tillslut kommit över honom. Han får väl göra vad han vill, med vem han vill, jag bryr mig inte.

Men det jag inte har kommit över är vad han gjorde mot mig. Missförstå inte det här heller. Jag tycker om honom så himla mycket, jag vill att han ska följa sitt hjärta. Jag vill inte att han ska låsas vara kär i mig.
Om det var så han kände - att han inte var kär i mig längre - så ville jag ju att han skulle följa sitt hjärta och välja rätt för honom. Även om jag hoppades att det skulle vara jag.

Han försökte trots allt göra det på ett bra sätt. "Du är en otroligt fin tjej, och jag önskar verkligen att jag kunde gilla dig på det sättet, men jag kan inte styra över mina känslor"
Men som sagt, det är svårt att dumpa någon på ett lindrigt sätt. Ibland är det nästan bättre om man bara dumpade någon på ett riktigt dåligt sätt. Så att man tyckte att denna personen var ett jävla svin, och kom över honom lättare.

Men istället var han så jävla snäll man kan bli, vilket bara bevisade ännu mer att han var den perfekta, den rätta.

Men var han tvungen att göra det på sms dock? Ja, ni läste rätt, på sms.
Det har gått mer än sju månader nu, och det känns fortfarande som om jag ska börja gråta närsomhelst.

Men det var egentligen tiden efter som var det värsta. Från sekunden han sa det tills nu. Jag har tänkt på honom varje dag, jag har tänkt på smset, den kvällen, dagen efter och den där jävla smärtan varenda jävla dag i sju månader.

Trodde att jag hade kommit över honom, och det han gjorde, men nej, ibland lurar man sig själv.
Det hugger fortfarande till i bröstet - svagt, men ändå - när jag tänker på den där speciella kyssen vi hade, den där underbaraste som jag önskar hade varit min första, för då skulle jag ha en anledning att aldrig glömma den. För det kommer jag inte.

Eller när jag tänker på att jag inte duger för honom, att det finns en annan han vill dela säng med, liksom.

Men som sagt, jag vill att han ska följa sitt hjärta och göra rätt för sig själv. Jag vill att han ska vara lycklig.
Han skadade mig mer än någon annan någonsin har skadat mig, men det var rätt.
Och först nu inser jag det.

Det här blir ganska långt, men vet ni? Jag bryr mig inte ett skit om det. Jag har mycket att skriva om. Mycket att få ur mig. Den som orkar läsa gör det, dom andra behöver inte.

Trots att det gjorde så jävla ont, så ont att jag ville dö, så skulle jag inte vilja att det blev på ett annat sätt.
Det är först nu, nästan 200 dagar senare, som jag inser det.

Han var perfekt för mig då, den enda jag tänkte på. Jag trodde inte att jag skulle bli kär i någon annan.
Visst känns det jävligt surt nu, när jag inser att allt kanske var en jävla lögn, men jag ångrar ingenting.

Den tiden vi hade tillsammans är fortfarande den bästa tiden i mitt liv. Jag vet att det inte är den bästa tiden i hans liv, men det orkar jag inte tänka på. Man har väl någon slags självbevarelsebedrift.
Jag ångrar inte heller att jag blev krossad rakt igenom, eller, jag hade ju inget val egentligen, så det finns ingenting att ångra.
Det har gett mig erfarenheter. Om det händer igen, men förhoppningsvis gör det inte det, så vet jag hur jag ska hantera det bättre.
Jag tycker dock att jag hanterade det bra för att vara första gången, jag var ingen sån där som bönar och ber, och hänger efter och vill ha tillbaka honom. Jag försökte vara lugn på utsidan. Trots att det var svårt.

Men om det händer igen så vet jag bättre.

- Jag vet att hur ont det än gör, så kommer det tillslut gå över.
- Hur mycket man än vill dö, så är det bättre att kämpa. Man vill ju inte visa sig vek.
Jag försökte proppa i mig massa alvedon och ipren, innan jag somnade. Jag hoppades att jag aldrig skulle vakna igen. Men det gjorde jag, och det är jag ju så otroligt glad för nu. Faktum är att om jag hade tagit några fler så hade jag antagligen inte dött heller, jag hade antagligen bara fått problem med levern eller njuren. Och hur skulle jag förklara det för mina föräldrar (Nej, mina föräldrar vet ingenting, de tror att jag och Kevin pratade om det, och att det var båda som ville det.)
- Nu vet jag att jag ska säga antingen som det är, eller att jag är sjuk till mina föräldrar. Dagen efter var förfärlig.
Istället för att åka till skolan på morgonen skolkade jag, och åkte hem till en kompis. Vi kom till andra lektionen, en kvart försenade. Men under den lektionen började jag tänka på smsen och allt som hänt dagen innan, och då brast det. Jag började gråta, och rusade ut från lektionen, och satt på toaletten med min underbara förstående kompis tills lektionen var slut. Innan andra lektionen såg jag honom, för första gången den dagen. Det var inte bra. Tårarna sprutade och jag hyperventilerade, jag kunde inte kontrollera det.
Som tur var hann inte Kevin se det, för mina kompisar drog med mig en trappa upp. De lugnade ner mig och torkade tårarna. Sedan gick vi ut till lektionen, som var idrott ute, trots att det var mitt i vintern. Mina kompisar hjälpte mig att se till att jag inte hamnade på samma aktivitet som han.
Den lektionen gick ganska bra.
När vi gick ut ur omklädningsrummet gick min kompis först, men när hon såg att han precis gick igenom korridoren, min kompis tryckte in mig i omklädningsrummet igen, och vi väntade där tills "kusten var klar".
Sedan var det lunch, och det var inte bättre. Jag såg honom så fort jag kom in i matsalen. Jag lyckades hålla tårarna inne tills vi satt ner och började äta. Då brast det. Jag ville inte vara jobbig och tvinga med någon kompis med mig till toaletten, så jag försökte bara dölja att jag grät. Men tro mig, de som såg, de glodde. När mina kompisar såg så följde en med mig till toaletten igen.
Eftermiddagen såg ut ungefär som förmiddagen. Lika mycket gråt. Jag och vännerna satt hela eftermiddagen på ett café och klagade och grät hela eftermiddagen/kvällen. De visste ju allt, med dem kunde jag vara mig själv.
Men när pappa frågade på kvällen om jag inte skulle träffa Kevin dagen efter var jag tvungen att använda all min koncentration för att kontrollera mig själv. Jag kunde kontrollera mig själv ganska bra tills kvällen kom, efter middagen stängde jag in min på mitt rum och grät mig till sömns. Jag grät 16 gånger den dagen. 

Men nu, långt efteråt, inser jag, hur mycket jag än vill ha honom, att han inte är rätt för mig. Det enda han pratade om var sex, och frågade massa saker om sex. Jag är inte sån.

Nu känner jag mig helt snurrig i huvudet, vet inte om det beror på att jag tänkt tillbaka mer än jag tillåtit mig själv att göra, eller om det är för att jag har druckit för lite idag.

Men nu börjar jag faktiskt må bättre, jag gråter inte lika lätt längre, tro mig, för just nu är jag i ett bråk med några av mina bästa kompisar, och hur jobbigt det än är så har jag inte gråtit en enda gång över det.
Jag mår bättre nu, jag klarar av smärta på ett annat sätt och jag är inte lika rädd för att misslyckas.

Förresten, jag har slagit personligt rekord i längsta inlägg nu oxå ;)