hannajosefina

Jag gick ut. Ut i regnet. Det var mörkt ute. Men trots mörkret var jag inte rädd.

Det var skönt.
Skönt att gå omkring ensam. När ljudet av regn smattrar och lugnar ner mig. Gör mig avslappnad.
Skönt att slippa tänka på att vara normal, rolig eller social. Bara gå.

Stannade ibland för att lyssna till regnet. Jag älskar ljudet av regn som faller mot marken.

Jag fylldes av en skön känsla av att inte bry mig. Inte bry mig om att hela jag blev genomblöt. Det sket jag fullständigt i. Det är skönt att inte oroa sig, att inte bry sig ibland.
Det är känslan av frihet.

Försökte rensa tankarna också, har en ny konstig känsla i mig. Vet inte om det är en glad eller ledsen känsla. Jag vet att det inte är hat. Men jag vet också att det inte är karlek.
Förväntan kanske, men för vad?

Jag blev bara mer förvirrad. Tillslut visste jag inte ens vad jag tänkte på.