Om soulmates sånt

Ibland undrar jag: finns det så kallade soulmates?
Och då menar jag liksom för alla. Det vore så jävla skönt. För då visste man att man hade någon, att man på något sätt skulle hitta honom/henne. Att man inte behövde oroa sig för att bli ensam.

Ensam. Ensamhet.
Det är någonting som jag är rädd för. Då menar jag inte lite oroad, utan riktigt jävla rädd.
Rädd för att jag ska sitta hemma själv i en liten lägenhet med ett glas vin om 20 år, när alla mina vänner är gifta och har barn.

Just nu har jag absolut bara 1% hopp kvar. En procents hopp om att jag ska hitta någon, någon som är bra för mig.

Någon som bryr sig om insidan, och inte bara vill att jag ska skicka bikini bilder eller nakenbilder hela tiden.
Någon som inte bara tänker på sex.
Någon som bara älskar mig, alltså inte håller på med andra tjejer.
Någon som är bra för mig.
Någon som inte krossar mitt hjärta.
Någon som får mig att må bra, och gör mig glad, avslappnad, lycklig, och som kan hålla om mig, kyssa mig och tårka mina tårar när jag mår dåligt.

Vid det här laget bryr jag mig inte om utseendet lika mycket, jag vill bara ha någon som jag mår bra med, någon som känns rätt.

Men nu kan jag ju säga att allt känns skit just nu. Känns inte som om det finns en enda kille som har det jag skrev ovan, i alla fall inte i göteborg. Eller kanske nån, men ingen ledig.

Så därför tror jag inte på soulmates, för det vore bara helt ... omöjligt. Men jag vill gärna tro på det - och jag försöker få mig själv att göra det - bara för att må bättre.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0