hannajosefina

Har tänk på en sak idag. Det är ofta väldigt svårt för killar och tjejer att vara vänner. I alla fall om man är bra vänner.
Har försökt sitta och tänka ut vänner till mig - en kille och en tjej - som är bra vänner utan att vara kära. De första jag tänkte på var Kevin och Ellen. Men sedan kom jag på att Kevin har varit kär i Ellen hur länge som helst.

Min kompis Martin blev kär i mig. Min kompis Valter blev kär i mig. Ja, faktiskt i stort sett alla fall jag kan komma på har någon av dem fallit för den andra.
Ett undantag är väl kanske min kompis Christoffer. Vi är inte kära i varandra. Dock har vi även glidit ifrån varandra lite som vänner också. Men om vi hade varit bra vänner fortfarande så hade nog någon av oss tillslut fallit för den andra.

Jag menar inte att det är så för alla! Absolut inte! Men för de flesta så är det tillslut nån som faller. Det kan vara väldigt jobbigt, jag menar, det kan ju förstöra en hel vänskap...

Jag har oftast blivit irriterad på kompisar som fallit för mig. Vet inte varför. Men det har ofta förstört allting.
I alla fall med min senaste, Valter. Han var kär i mig. Spelade låtar på scen (när han hade gig) och sa att låten handlade om mig. Egentligen skulle jag kunna vara kompis med honom ändå, men vill liksom skona honom.
Pratade med honom tillslut (det kändes inte rätt att såra honom, men det kändes inte heller rätt att låt ahonom gå och tro att vi nästan var ett par heller) och då crashade allt. Plus att jag vill ju att han ska komma över mig, för jag har varit olyckligt kär alltför många gånger, så jag vet hur det känns. Och tro mig, det finns inget värre.
Och det är lättare att komma över någon som man inte umgås med...

Faktum är att jag hatar när mina killkompisar blir kära i mig.
Men hur mycket jag än hatar det så kan jag aldrig sluta tänka på min bästa killkompis, Anton. Det går inte, jag borde inte gilla honom.
Jag vet inte om jag är kär i honom.

Ni vet när man är kär i någon, och man bara vill vara med den personen hela tiden? Den känslan har jag!
Och trots at jag har intalat både mig själv och mina kompisar att jag absolut inte är kär i honom så blir jag ändå jätteledsen när en av dem säger: "Men jag tror inte att han gillar dig på det sättet", "ni passar inte ihop" och "jag skulle aldrig kunna se er två som ett par".
Jag vet inte hur jag ska förstå om jag gillar honom eller inte.

Många tecken finns där: Jag tänker på honom hela tiden, jag vill vara med honom hela tiden, jag blir ledsen när jag hör att vi inte passar ihop. Jag blir glad varje gång vi träffas och det pirrar i magen när jag tänker på honom. Det känns som om allt jag vill är att han ska må bra. Ett enda ont ord om honom, och jag vill slå ner den personen. Jag vill bara vara med honom. Förstår ni mig?

Men! Det enda som pekar på att jag inte gillar honom är att jag inte känner något behöv av att kyssa honom eller gå ännu längre med honom. 
Jämt när jag gillar nån så brukar de tecknen över finnas där, och jag brukar även ha ett stort behov av att vilja kyssa personen, och till och med mer än det.  
Att jag inte känner så för Anton kan nog bero på flera saker.

1. Att jag inte gillar honom, att jag bara tycker så himla mycket om honom som kompis.
2. Att det är en försvarsmekanism. Jag vill inte bli sårad igen, och dessutom vill jag inte gilla honom på det sättet! Jag vill att vi ska vara samma gamla kompisar, jag vill inte göra allt komlicerat. Och dessutom vill jag inte riskera våran vänskap på en sån här löjlig liten förälskelse.

Men han är trots allt den bästa jag känner.
Det finns ingen annan kille som tycker om mig på det sättet (även om det bara är vänskapligt), alla andra killkompisar tänker bara på sex, och inget annat. De tänker på hur stora bröst man har, hur snygg rumpa man har, hur sexig man är. Det finns inget annat.

Det är en sak som känns så jävla bra med att han antagligen inte är kär i mig. Han tycker om mig för den jag är. Vänner väljer man inte efter utseende.
Det känns som om jag kan lita på honom, och som om han är ärlig och bra för mig. Men förresten, har jag sagt att han är ett år yngre?? Men det bryr jag mig inte ett skit om, för han är mognare än mig.

Och förresten, det där med sex. Jag menar bara att det är inte det enda han tänker på. Men såklart han tänker på det, det gör väl alla? Och man vill väl att dom ska tänka liite på sex?

Och det är faktiskt lite roligt, för första gången jag träffade honom (vi har gemensamma kompisar och går på samma skola) så var det under en konsert, och han stod på raden bakom mig. Så känner jag nån som försöker knäppa upp min bh. Jag vänder mig om och frågar vad fan han håller på med? Och ser honom stå där  och flina, och så säger han "Jag brukar vara jävligt bra på det där". Jag började skratta, för det var ju ett tag sen, och han var mindre än mig på den tiden, så det var bara så komiskt.
Tänk att det kunde leda till att vi blev vänner!

Nejnu ska jag inte babbla massa minnen - nu blir det nått avsnitt av CSI (min favorit serie) och sen sova....

godnatt!