Nattfunderingar
Gud så många inlägg jag skriver idag... Men det käns som om känslorna svämmar över.
Mina funderingar just nu, såhär mitt i natten en lördag/söndag natt är killars beteende.
Finns sjukt många killar som jag kan vara lite intresserad av, men sen ändrar mig totalt när de börjar tjata...
Nu förstår ni kanske inte vad jag menar, men jag ska försöka förklara mig.
Man vill liksom kämpa lite för killen, det verkar dom inte fatta.
Killar som är intresserade är för på. Oftast. Vissa vågar ju knappt visa det.
Men dom flesta, dom som jag skriver om just i detta nu, är inte blyga.
Första gången de skriver sötnos eller snygging eller någonting i ett sms blir man glad och smickrad. Andra gången oxå. Men när de skriver söt/sötnos/snygging och en miljon hjärtan i varje sms blir det inte lika kul längre. För orden blir inte speciella. Man blir inte pirrig och glad av någonting man har hört flera gånger per dag.
Och en till sak. Man behöver inte prata hela tiden, i alla fall inte så länge det inte är någonting än.
Varför ska man smsa hela tiden och fråga vad man gör? Du är inte min pappa, liksom.
Mysigt att få ett sms lite då och då, men man orkar nästan inte svara när det blir för mycket.
Samma sak med att ringa. Ring om du har någonting att säga. Varför ringa och sitta och vissla i telefon? (tro mig, det har hänt mig)
Varför ringa om du vet att det blir en pinsam tystnad.
Okej, om du är min pojkvän så får du gärna ringa bara för att ringa. Men om vi knappt känner varadra känns det fan lite onödigt att slösa pengar på att höra dig vissla i telefon.
Vad jag försöker få fram är att man (eller jag iallafall) vill kämpa lite för att få den där speciella personen. Det är inge kul om jag redan har honom.
Men det verkar inte killar fatta!
Och de jag slutligen faller för är de som behandlar mig som en vanlig vän, utan hjärtan, utan kärlek, utan känslor.
De som snackar med mig om musik och inte om senaste förhållanden och om jag är singel och sånt.
Nu menar jag inte att jag blir kär i alla mina normala killkompisar. Men det är dom som jag längtar efter och det är dom som jag vill spendera tid med och umgås med.
Det är dom som jag kan skratta med och inte åt, och det är dom som jag tycker om så otroligt mycket.
Kanske är det därför jag inte har någon pojkvän?
Mina funderingar just nu, såhär mitt i natten en lördag/söndag natt är killars beteende.
Finns sjukt många killar som jag kan vara lite intresserad av, men sen ändrar mig totalt när de börjar tjata...
Nu förstår ni kanske inte vad jag menar, men jag ska försöka förklara mig.
Man vill liksom kämpa lite för killen, det verkar dom inte fatta.
Killar som är intresserade är för på. Oftast. Vissa vågar ju knappt visa det.
Men dom flesta, dom som jag skriver om just i detta nu, är inte blyga.
Första gången de skriver sötnos eller snygging eller någonting i ett sms blir man glad och smickrad. Andra gången oxå. Men när de skriver söt/sötnos/snygging och en miljon hjärtan i varje sms blir det inte lika kul längre. För orden blir inte speciella. Man blir inte pirrig och glad av någonting man har hört flera gånger per dag.
Och en till sak. Man behöver inte prata hela tiden, i alla fall inte så länge det inte är någonting än.
Varför ska man smsa hela tiden och fråga vad man gör? Du är inte min pappa, liksom.
Mysigt att få ett sms lite då och då, men man orkar nästan inte svara när det blir för mycket.
Samma sak med att ringa. Ring om du har någonting att säga. Varför ringa och sitta och vissla i telefon? (tro mig, det har hänt mig)
Varför ringa om du vet att det blir en pinsam tystnad.
Okej, om du är min pojkvän så får du gärna ringa bara för att ringa. Men om vi knappt känner varadra känns det fan lite onödigt att slösa pengar på att höra dig vissla i telefon.
Vad jag försöker få fram är att man (eller jag iallafall) vill kämpa lite för att få den där speciella personen. Det är inge kul om jag redan har honom.
Men det verkar inte killar fatta!
Och de jag slutligen faller för är de som behandlar mig som en vanlig vän, utan hjärtan, utan kärlek, utan känslor.
De som snackar med mig om musik och inte om senaste förhållanden och om jag är singel och sånt.
Nu menar jag inte att jag blir kär i alla mina normala killkompisar. Men det är dom som jag längtar efter och det är dom som jag vill spendera tid med och umgås med.
Det är dom som jag kan skratta med och inte åt, och det är dom som jag tycker om så otroligt mycket.
Kanske är det därför jag inte har någon pojkvän?
Kommentarer
Trackback
