hannajosefina

För första gången på evigheter är han inne på facebook-chatten. Han jag är kär i alltså.
Jag tvekar inte att skriva hej. Hade ju fått mycket mod och hopp senaste veckan. Och vet ni vad som händer?!?!
Han loggar ut! Och där sitter jag: Besviken, förvånad och jävligt förnedrad.

Oj, nu ploppade det till, ni vet som det låter när nån skriver till en på fb? Jag vågar inte kolla...

JÄVLAR DET ÄR HAN!!!!!!!!!!!!!!!!!:D:D:D:D:D
Haha, jag som hade förberett ett jävligt deprimerande inlägg, hihihi.
AAAAAAAAH, FAN VA GLAD JAG ÄR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
han skrev till och med smilis! Det har han aldrig gjort förut! :D

Hoppas han svarar igen nu :P

Hej.
Jag har en vän som jag har känt sen jag var 8. Nu är jag 15 och tre månader.
Vi har varit bästisar i flera år, och nu har vi glidit ifrån varandra.

Vi går inte på samma skola, och hon har slutat ridningen, vårat gemensamma intresse. Vi glider ifrån varandra mer och mer, och för mig känns det såklart tråkigt, men inte totalt stört liksom. Jag har roligare med mina andra vänner, det bara är så, jag har mer gemensamt med dem och de är lika galna som jag. Vi hittar alltid på någonting roligt att göra och har alltid massa roliga galna upptåg. Vi är inte rädda för någonting och låter inte skolan ta över våra liv.

Min andra kompis älskar jag ju såklart, men vi har liksom ingenting gemensamt längre. Båda har förändrats åt olika håll eftersom vi har gått på olika skolor och umgåtts med olika människor, vi har inga gemensamma vänner och vi gör nästan aldrig någonting. Hon pluggar alltid och är oftast för feg för att göra någonting galet och spontant.
Men nu är det så att hon bara har en kompis förutom mig. Och den kompisen är ofta upptagen, precis som jag.

Och nu när den där kompis, Alma, heter hon, skriver låttexter på sin facebook som jag förstår är om mig, vet jag inte hur jag ska reagera.

Såklart att jag får skuldkänslor för att jag inte har träffat henne lika mycket som förut. Men hänger det här verkligen bara på mig? Hon får också ta lite ansvar och höra av sig ibland.

Och varför ska jag fortsätta vara med henne hela tiden, bara för att se till att hon får ha lite kul. Jag kan inte sköta två liv, hon måste ta hand om sitt eget, och jag tar hand om mitt.
Vi kan vara bra kompisar, men vi kanske inte behöver vara bästisar.

Men varför tar hon inte tag i saker? Varför håller hon fast mig och kväver mig med sorgliga låttexter så jag ska få skuldkänslor. Varför skaffar hon inte fler vänner? Tar lite risker? Jag vet att hon skulle klara det.
Om hon bara vågade skulle hon klara det.

Jag vet att varenda gång jag berättar någinting roligt som har hänt mig och någon annan kompis så blir hon avundsjuk. Men vad ska jag göra då? Det kan ju inte hindra mig från att berätta saker.
Det känns som om hon försöker göra mig avundsjuk när hon berättar om saker hon och hennes andra kompis har gjort, men om sanningen ska fram så blir jag bara glad. Glad över att hon inte bara har mig. Det minskar skuldkänslorna radikalt.
Jag vill ju att hon ska ha många vänner.

Men vi är så olika. Hon gillar att umgås två och två, med sina vanliga gamla vänner, men jag gillar att umgås många i ett stort gäng och älskar att lära känna nya människor, somtidigt som jag såklart älskar att umgås med bara de närmaste så man kan prata om saker.

Jag klarar inte av tanken att åka hem efter skolan på en fredag och bara sitta hemma hela eftermiddagen och kvällen, men det gör hon ganska ofta.

Vi är så olika.

Men jag älskar henne.

Något av de första inläggen jag skrev här på bloggen handlade om hur jag framstår genom andras ögon, om jag vill minnas rätt.

Killen jag är kär i (vi kallar honom fortfarande för honom), hans kompis, Anton, är jag jättebra vän med. Vi snackar, skojjar, kramas när vi säger hej/hejdå...
Och för några dagar sen hörde jag detta från en nära vän.

"Men Honom och hans kompisar tror säkert att du är kär i Anton."

Först blev jag förvånad, för jag har ju inte alls några sådana känslor för Anton. Men när jag tänker närmare på saken kan det nog stämma.

För hur är jag egentligen när jag är med Anton? Jo, glad, sprallig, typiskt "tonåriskt", ibland även fnittrig och uppmärksamhetskrävande. Eller, det är väl inte så jag är, men det är så andra tolkar det.
Jag blir glad när Anton är i närheten, precis som jag skulle bli av vilken vän som helst. Är det då konstigt att jag beter mig glatt?

Jag frågade vännen som sagt detta hur hon menade och då fick jag detta svar.

"För dom som inte vet att ni bara är kompisar så ser det nog ut som du är kär i honom, för ni håller på så mycket och du liksom drar dig i håret som man gör när man är kär när han är i närheten."

Detta fick mig verkligen att tänka efter. Jag vill inte att killen jag är kär i ska tro att jag är kär i Anton, för de senaste dagarna har han ju faktiskt kollat på mig ganska mycket, och om det är intresse som syns i hans ögon så vill jag inte att han ska tro att jag är kär i någon annan (speciellt inte hans kompis!) och ge upp.
Och jag vill absolut inte att Anton ska tro att jag gillar honom!
 
Därför känner jag att jag
1. Måste tänka mer på hur jag beter mig med killkompisar.
2. Måste försöka få Honom att förstå att jag är intresserad.

Egentligen lite konstigt att jag utstrålar gillande till många killar, fast jag egentligen inte har sådana känslor för dem.
Det är därför många som tror att jag gillar dem, och de jag verkligen har känslor för märker inte ens att jag är intresserad av dem.

Det är lite knäppt det där.
Jag vet egentligen inte vad jag ville få sagt med detta inlägg, så det får bli en gåta.

Idag har varit den bästa dagen på riktigt länge. Killen jag gillar, ni vet, som jag har snackat om ganska mycket, tittade på mig idag och kommenterade på min facebook.

Kanske inte låter som speciellt mycket i era öron, men jag kan ju säga att det verkligen är framsteg. Jag svävar på moln just nu.

Längtar och längtar tills på måndag då jag får se honom igen.

Det finns ingenting jag hatar mer än players. Äckliga människor som leker med så allvarliga saker som andras hjärtan.

Jag har aldrig varit tillsammans med någon i hela mitt liv. Det har liksom bara inte blivit så. För ett tag sen ville jag verkligen ha en pojkvän, så gärna att jag till och med funderade på att bli tillsammans med en killkompis som var kär i mig. Jag hade dock inga sånna känslor för honom.
Jag funderade, men jag gjorde det aldrig. Dels för att jag förstod att jag skulle såra både honom och andra, hade flera vänner som var kära i honom. Och dels för att jag aldrig skulle kunna stå ut med mig själv om jag gjorde någonting så hemskt.
Jag är glad att jag inte gjorde det. Ingen skulle mått bra av det, och jag hade nog mått allra värst. Min första pojkvän ska inte vara vem som helst. Det ska vara någon som jag verkligen älskar. Och inte bara den första pojkvännen ska vara det, alla pojkvänner under hela mitt liv ska vara personer som jag älskar.

Men nu är jag ju som sagt kär igen. I en person som jag inte känner, tyvärr. Vi kan kalla honom för Honom. Jag vill verkligen lära känna honom men vet inte hur.
Och nu är det så att jag har pratat lite med hans kompis - inget allvarligt, vi skojjade bara lite med varandra på facebook, jag känner inte honom heller.
Men nu har jag gett kompisen mitt nummer. Jag vet att han söker tjej, men jag vill ju inte göra någonting med honom, absolut inte!
Visst, det kanske är lite för att det är kul att känna många, liksom. Men jag vet innerst inne vet jag att det mest är för att komma Honom närmare.

Gör det mig till en player?

Det är helt jävla sjukt. Min första stora kärlek - han som jag har tjatat ganska mycket om i bloggen.
Jag har ju skrivit flera gånger att jag har kommit över honom nu.
Men det är så jävla konstigt.
Han har inte pratat med mig speciellt mycket sen allt hände. Jag har heller inte vågat prata med honom. Det var trots allt han som dumpade mig, och det känns som om han ska tro att jag fortfarande älskar honom. Det gör jag inte.
Igår pratade han med mig lite. Lite, men ändå mer än vanligt. Och hur mycket jag än säger att jag är över honom så kan jag inte ljuga om hur jag känner mig med honom.
När han är i närheten måste jag hela tiden tänka på vad jag gör, hur jag beter mig, hur jag ser ut, hur jag låter... Jag är besatt av att få honom att tycka om mig. Inte att han ska ta tillbaka mig, absolut inte (även om jag inte skulle säga nej till det..) men jag kan bara inte med tanken att han kanske tänker "Gud vilken tur att jag inte stannade med henne" eller något liknande. Det går bara inte. Han får inte tänka så.

Jag är besatt av att han ska ångra sig. Då menar jag som sagt inte att han ska ta tillbaka mig. En enda tanke som "Hon hade kunnat vara min..." eller "Fan, jag sumpade det verkligen" räcker mer än väl. Jag vet ju dock inte när eller om han skulle tänka så. Men allt jag kan göra är hoppas.

Och idag var det så jävla konstigt. Vi var ju kompisar innan allt hände. Men efter allt har vi liksom knappt prata med varandra. Han snackade med mig lite förra veckan. Och ännu lite mer igår. Och idag.. På träslöjden följde han efter mig och stod vid min bänk och skämtade och pratade med mig hela tiden!

Det var förresten inte bara under träslöjden. Det fortsatte under hela resten av dagen. Och ibland när jag kollade på honom så satt han redan och kollade på mig.

Då mår jag som bäst. Jag svävar fortfarande på moln. Jag älskar att få hans uppmärksamhet, även om han ska säga "jävla blondin" eller något annat dumt skämt. Jag blir liksom helt ... bara så glad liksom. Och jag tror det märks.

Men grejen är att just då, i den sekunden som han ler mot mig eller tittar på mig eller pratar/skämtar med mig, just i den sekunden känns det nästan som om han tänker "hon hade kunnat vara min, fan att jag sumpade det."
Och det känns bra. Och faktum är att den sekunden kan göra hela dagen för mig.

Och jag håller fast vid att jag inte är kär i honom längre. Visst betyder han mer än vän för mig. Men jag tror att det är för att han trots allt var min första stora kärlek.
Och visst tänker jag på honom varje dag, det är klart att jag gör, vi går ju i samma klass. Men han är inte den enda jag tänker på längre.
Det finns nån mer nu. Som kanske till och med betyder mer.