hannajosefina

Åh. Jag blir så arg.
The heartbreaker - som krossade mig förra året - och som har förföljt mig hela denna vintern. Nu är han med andra tjejer.

Det är jag såklart inte arg över. Jag vill ju att han ska vara lycklig.

Men det irriterande är min reaktion. Är det avundsjuka jag känner?
Om det är det så vill jag bara ge mig själv en fet käftsmäll. Varför är det alltid såhär med honom? Även fast jag inte vill ha honom nu för tiden så vill jag inte att någon annan ska ha honom. Varför?

Är det känslan som är kvar? Den där äckligt hemska känslan som får en att känna sig så liten och värdelös. När man vill ha någon så förjävla mycket att man skulle hugga av vänsterarmen för att få honom. Men han vill inte.
Han har sagt det klart och tydligt.
Han. Vill. Inte. Ha. Mig.

Jag tror jag vande mig för mycket vid känslan. Känslan av att vilja ha honom. Och känslan av att vara avundsjuk på dom tjejer som han umgicks med.

Det är inte bara avundsjukan jag vande mig vid. En del av mig vill fortfarande ha honom. Hur sjukt det än är, så är det sant. Jag hatar det.

Det ska bli så skönt att börja om i höst. Med nya människor och ett nytt liv helt enkelt.

Jag älskar mina bästa vänner. Så otroligt mycket. Men det kommer tillslut till en punkt då jag fan inte orkar med dom längre. Jag måste hitta nya, det är fan dags nu.

Dom är två. Den ena går att prata om allt med. Men hon är världshistoriens största tråkmåns.
Den andra ska alltid vara bäst, snyggast och bestämma. Men hon är så jävla rolig och underbar att umgås med. Men hon börjar bli mer och mer som den första och vill hellre sitta hemma än göra någonting.

Visst älskar jag dom, och när man väl får en stund med dem så har man ofta skitkul. Men jag pallar fan inte länge.
Mitt liv är så jävla tråkigt. Och jag hatar det. Hatar hatar hatar.

Visst, det är mer synd om barnen i afrika, jag är ju jätteglad att jag får mat och en säng att sova i.
Men jag orkar fan inte jämföra med dom som har det sämre just nu. För jag klarar snart inte det här livet längre.

Helvete, vad skönt det ska bli att byta skola i höst och få lite nya vänner!

Dock så har jag ju massa andra vänner som är underbara, får väl försöka umgås mer med dom istället.

Hej. Det var länge sen jag skrev här. Jag hade glömt hur skönt det var att skriva av sig.
Vad har hänt sen sist? Jag var på "dejt" men "honom"s kompis. Eller, ja, vi fikade. Det var trevligt. Han är jättegullig och allt sånt där. Men jag tror inte att jag känner någonting. Inte på det sättet. Inget pirr när jag ser honom och jag sitter inte och tänker på honom sådär hela tiden ni vet.
Och han verkar inte speciellt pratglad nu heller.

Andra i hans klass - folk som jag inte ens känner - har kommit fram och varnat mig. Jag tycker om honom. Men inte på det sättet.

Men nu till något helt annat. Jag som har haft massa åldersnoja. "Åh nej jag är 13 nu, nu har jag inte hela livet framför mig längre" jag har faktiskt haft ångest för sånt.
Och nu förbannar jag att jag bara är 15. My dreamboy fyller 19 i år. Han har till och med körkort. Körkort!!!!
Åh. Han tar studenten i sommar och jag går ut 9an. Det skulle aldrig gå. Aldrig aldrig aldrig. Kunde jag inte fått bli född två år tidigare?
17, det måste ju vara en perfekt ålder.

Uuääh. Känner mig så äcklad. Av mig själv.

För exakt ett år sen krossade han mitt hjärta. Och nu, exakt ett år senare, sitter jag och webbar i bara underkläder.

En jävla slampa är vad jag är. Vad fan håller jag på med?

Första inlägget iår alltså.

Det hände igen. Honom's kompis som jag gillade, mer och mer faktiskt. Det hände igen. Han lämnade mig. Det händer varenda gång.
Aningen är det bara något fel på mig, att folk (framförallt killar - kompisar som pojkvänsmaterial) lämnar mig när som lär känna mig. Att de inser att jag inte är så bra som dom trodde.
Eller så är det ödet, att jag kommer träffa den rätta, och att jag då ska vara singel.

Jag vill tro på det senare alternativet, men det första är mer trovärdigt.

Jag vet "Lev i nuet" och blablabla. Men för mig går det bara inte, iallafall inte just nu.
Det här lovet har varit skitsämst. Bråkat med några vänner, så kan ej komma på nyårsfesten - jag får sitta hemma med min familj på nyår. Bajs.
Har knappt gjort nånting på dagarna/kvällarna. Alla är bortresta, och min bästa vän av de som är hemma är inte sån som gillar att festa och sånt.

Så om jag bara ska leva i nuet förlorar jag allt hopp. Och hoppet är ju det sista som lämnar en.
Jag har en tanke som gå runt i mitt huvud - "nästa år".

Det jag vill ha just nu är en ny start. Skulle nog inte ens säga nej till att flyta utomlands.

Men det blir väl bättre snart, hoppas jag.

Okej, nu ska jag berätta vad som hände.
Kevin. Jag hade gillat honom i nästan ett år. Inte sådär besatt, men jag gillade honom iallafall. Men jag vågade inte göra någonting, och dessutom var han min kompis.

Jag föll för honom i november-december och i september året därpå blev jag kär. Inte i Kevin. Utan i en kille som heter Matthias. Två av mina kompisar hade redan varit tillsammans med honom, men jag hade pratat med honom och det var okej. Han verkade gilla mig och jag satsade.
Jag berättade att jag gillade honom, och han gillade mig med.

Nu var vi alltså på G. Alltså inte riktigt tillsammans, men inte heller singlar. På något sätt bundna till varandra, och man visste att man gillade varandra och att vi skulle bli tillsammans.
Allt var bra. 

En gång var vi i omklädningsrummet efter idrotten i skolan och min kompis utbrast. "Alltså jag förstår inte det där mellan Matthias och Alice". Jag: "VA?!"
Då hade han varit tillsammans med Alice i en vecka. Jag började inte gråta. Men jag var som en zombie hela dagen och kunde inte tänka på något annat. Det gjorde ont och jag ville ingenting. Jag var så ledsen. Och det fanns ingen jag hatade mer än Alice.
Jag trodde att det var såhär det kändes när man fick hjärtat krossat. Men det visade sig vara mycket värre.

Drygt en månad gick. Och jag började få starkare och starkare känslor för Kevin. Jag hade fortfarande känslor för Matthias, men de var inte lika starka.
Det dröjde inte länge förns Matthias och Alice gjorde slut. Jag var glad på ett rätt-åt-dom-jävla-idioterna-sätt.
Inte långt därefter fick jag ett sms av Matthias. Det stod att ha fortfarande var kär i mig och att han inte kunde slita blicken från mig. Han visste att vi hade bråkat osv, men han hoppades att det var lugnt. Han sa även att jag inte behövde svara om jag inte ville.

Jag visste absolut inte vad jag skulle göra. Jag hade fortfarande känslor för M. Jag kunde antingen förlåta honom och få ett förhoppningsvis lyckligt och stadigt förhållande. Eller så kunde jag chansa totalt på Kevin, som jag hade större känslor för, men som antagligen inte gillade mig tillbaka.

Jag tänkte och tänkte. Och tillslut bestämde jag mig för att kanske mig ut i en vild chansning på Kevin. Jag insåg att det inte skulle kännas rätt att vara i ett förhållande med någon när jag hade större känslor för nån annan. Och dessutom skulle jag nog aldrig förlåta mig själv om jag aldrig försökte.

Men jag försökte. Och det visade sig att han gillade mig tillbaka. Jag var överlycklig och svävade på moln hur länge som helst. Kan var världens gulligaste och världens snällaste och världens snyggaste och charmigaste. Men han var dessutom sjukt snuskig och sexfixerad.
Han sa att han älskade mig. Jag var otroligt kär. Men älskar är ett otroligt starkt ord. Jag sa inte att jag älskade honom utan skrev massa hjärtan och puss och sånt. Jag var så jäkla kär. Jag hade aldrig i hela mitt liv varit så kär förut. Och han älskade mig. Älskade mig.
Vi kom till det stadiet då vi hånglade. Han sa att han tyckte att det var bra. Att jag var bra på att kyssas.
En vecka senare förändrades allt. Jag gick från att vara världens lyckligaste till att vilja dö.

Han gjorde slut. Jag fick ett sms.
"Jag måste säga som det är. Mina känslor har förändrats. Du är en jättefin tjej och jag önskar verkligen att jag kunde gillade dig. Men jag kan inte bestämma över mina känslor. Förlåt"
Ett sms. Ett sms förändrade allt.

Jag kunde inte andas. Jag kunde inte förstå. Jag nöp mig själv i armen för att försäkra mig om att det inte var en hemsk mardröm. Det var ingen mardröm, det var verklighet. Det tog ett tag för mig att förstå vad han just hade skrivit. Jag läste det flera gånger. När jag tillslut förstod att detta faktiskt hände sprutade tårarna. Det gick inte att stoppa. Jag kunde inte andas.

Jag ville dö. Tog massa tabletter och gick och la mig. Grät mig till sömns och hoppades att jag aldrig skulle vakna igen. Jo, det är sant.
Men jag vaknade morgonen efter. Vaknade upp i helvetet. Jag ville inte berätta för mina föräldrar, för det finns inget värre än när de ska hålla på och snacka och trösta mig och de fattar ingenting. Och jag ville inte visa mig sårbar för dem. Vet inte varför.
Så allt var tvunget att vara hemligt. Jag lyckades kämpa mot tårarna hela morgonen. Jag åkte med den vanliga bussen till skolan, men jag gick av hos min kompis.
Vi skolkade och kom senare till andra lektionen. Jag grät bokstavligt talat hela dagen, spenderade största delen av dagen på skolans toalett med min bästa vän.
Det var den värsta dagen i mitt liv. Och det halvåret var nog det värsta i mitt liv. Det var inte bara mitt hjärta som tog stryk - man förstår inte hur ont det gör förns man själv varit med om det - utan även min ork och min självkänsla.

Jag sänkte mina betyg i flera ämnen i skolan. Och jag gick ner i vikt. Jag tyckte jag var tjock, att jag inte dög som jag var. Att det var något fel på mig, att det måste vara något fel på mig eftersom han hade gjort slut.
Till saken hör att säga att jag aldrig i hela mitt liv varit tjock.
Under den perioden vägde jag 45 kilo. Visserligen vägde jag bara 47 innan. Men mina vänner blev oroliga. Trodde att jag hade anorixia. Mina fyra bästa vänner (just då) pratade med varandra och de ringde hem till min mamma och pratade med henne utan att jag visste om det. De höll sedan koll på mig och tvingade mig att äta i skolan. Och min mamma höll stenhårt koll på mig hemma. Det var jobbigt, men jag är glad att jag har så omtänksamma vänner. Jag sa till vännerna och familjen att jag absolut inte hade tänkt på det och att det inte var meningen att gå ner i vikt. Men sanningen är att jag mådde så jävla dåligt och led av så otroligt dåligt självförtroende och trodde att han inte ville ha mig för att jag var tjock.
Det kanske inte säger er så mycket att jag vägde 45 kilo. Men om jag säger såhär då: Jag hade ett par jeansleggings från Gina Tricot i stolek XS, och dom hade blivit förstora. Det var inte alls tighta jeans längre, utan någon form av hängbyxor som satt löst vid låren, rumpan och smalbenen.

Men jag repade mig tillslut, det tåg 8-9 månader. Men nu mår jag bra igen. Jag äter. Jag har förstått att smalast inte betyder snyggast. Och även att killar gillar former (som jag absolut inte hade en enda av då).

Det var hela min historia. Om ni undrar något så är det bara att fråga. Puss.

Hej. Nu sitter jag här igen och skriver. "Honom", som jag har kallat honom i bloggen, verkar jag ha kommit över. Jag vet inte om jag har det. Det känns så, men jag är inte säker. Det verkar så jäkla konstigt att jag skulle vara över honom redan, det brukar ju ta flera månader för mig. Men jag tror det funkade nu när jag verkligen bestämde mig.

Men hans kompis, som jag har snackat med rätt mycket. Börjar jag falla för honom istället? Han blir snyggare och snyggare varenda gång jag ser honom och det pirrar i min mage när vi snackar. Han är världens gulligaste. Så grymt snäll och omtänksam verkar han. Av det jag sett iallafall. Han verkar mycket trevligare än Honom, som var min drömkille för bara två veckor sen.
Jag kan inte låte bli att le när jag ser honom vinka genom hela korridoren till mig eller när han smsar mig. Han gör mig så himla glad.

Kan det vara så att jag äntligen har träffat rätt person? Det är lite löjligt, men jag tror på att det finns en "soulmate" för alla och allt sånt där. Jag är en riktig sucker for love och romantik.
För er som är nya här så har det aldrig funkat för mig. Alla som jag blir kär i är inte kära tillbaka och alla som blir kära i mig är inte jag kär i. Det har träffat rätt två gånger i hela mitt liv. Okej egentligen tre, men första gången vågade ingen av oss säga, så jag var kär i honom och han i mig men vi visste inte om att den andra var kär.
De två andra gångerna funkade det inte heller. Berättar i nästa inlägg.

Kan det vara rätt den här gången? Kan det funka? Det känns så, men jag vågar inte hoppas.

Jag har blivit tuffare. Mot alla. Men framförallt mot en person - Kevin aka. my heartbreaker.
För ett år sen, strax innan vi blev tillsammans, var jag så jävla kär. Och ni vet när man är sådär superkär så gör man i stort sett allt den personen ber om. Jag vågade inte säga emot, vågade inte säga ifrån, svarade på allt han frågade och gjorde allt han bad mig om.
Även efter allt som hände fortsatte jag med detta fega beteende gentemot honom. Tillexempel skulle han kunna säga åt mig att komma, men jag skulle aldrig vågat be honom att sätta sig bredvid mig. Jag var så jävla rätt att få ett nej från honom. Därför hade han alltid kontroll över mig.
Allt detta trots att han betedde sig som en jävla skithög mot mig. Han hade sina underbara supergulliga stunder, då han var verkligen allt man önskar sig. Perfekt och världens gulligaste och snällaste.
Men han ville hela tiden bara veta massa saker som ifall jag hade string, hur ofta jag pullade och massa snuskiga detaljer om allt. Han undrade aldrig t.ex vilken favoritmusik jag hade och såna där vanliga saker som man oxå vill veta.

I vilket fall så tror jag att jag inte vågade säga ifrån för att jag hade varit kär i honom i evigheter innan, och jag var så jävla rädd att det skulle ta slut.
Men det tog slut. Via sms dessutom. Och jag var förkrossad. Mitt hjärta var krossat och det är det värsta jag har varit med om.
Att detta fega beteende fortsatte från min sifa tror jag är för att jag fortfarande var kär i honom, jag ville att han skulle ångra sig och min största farhåga var att han inte skulle tycka om mig eller tycka att ja var jobbig, vilekt jag förstår nu var en totalt onödig tanke.
Min dröm var att han skulle ångra sig, för jag skulle inte tveka att ta tillbaka honom. Nu verkar det som drömmen har slagit in, några månader försent dock. Det tog mig ungefär 8 månader att komma över honom, och då var jag ändå inte totalt över honom, jag blev fortfarande sådär glad när han t.ex skrev till mig.

Men nu är saker annorlunda. Varje gång han undrar om jag har spetsstring på mig blir jag bara mer och mer äcklad och glad över att det tog slut. Jag känner det i hela kroppen, jag är verkligen över honom. Nu. Idag.

Nu tar jag tag i det här och blir tuffare. Jag är ingen jävla mes som gör allt för honom. Inte fan ska jag ge efter när han vill veta vilken sorts underkläder jag har på mig, när han undrar vem jag gillar, hur det går med mitt kärleksliv eller med mitt sexliv. Nej nu jävlar. Nu säger jag ifrån. Nu är det slut med mitt mesiga beteende.
Han ska inte kunna kontrollera mig.

Vilken otrolig känsla. Jag tar kontroll.
 

Honom. Jag gillar honom inte längre, men jag glömmer det hela tiden. Eller, visst, jag kan inte bara sluta gilla nån, stänga av känslorna. Men det är iallafall vad jag försöker intala mig. AAAAHHHH. Blir galen.

Anton. Jag saknar honom så jävla mycket. Kan han inte bara komma tillbaka?

Kevin. Är efter mig som sjutton. Vad vill han mig? Visst tycker jag mycket om honom, men det var han som krossade mitt hjärta.

Du gillar inte mig, det märker jag. Så nu ger jag upp. Ta mig om du vill ha mig.
Men då får du skynda, för jag ska göra mitt bästa för att komma över dig.
Det är tufft, det tär på mig. Men jag känner att det går framåt, jag orkar inte ens slå upp din bild i skolkataglogen längre.
Jag orkar inte bry mig om dig längre, för du tar sönder mig. Bygger upp mig och tar sönder mig ännu mer, bygger upp mig lite igen, och gör sedan allt värre än det varit förut.
Jag orkar inte.

Fan va jobbigt det här är, men jag ska klara det, jag har ju trots allt varit med om värre saker.

Kan det vara så att man bara fastnar för vissa människor?
Har nyligen tappat kontakten med två vänner - den ena var min bästa kompis och den andra var Anton, som jag har snackat en del om.

Och jag undrar, hur det kunde bli så att uppbrottet med min bästa kompis, som jag känt i 7 år och delat allt med och växt upp med, inte sårade mig det minsta. Det kändes nästan skönt, jag tycker otroligt mycket om henne, men jag saknar henne inte ett dugg.
Men Anton, som jag kännt i 1 år, och egentligen inte delat så mycket med, vi har varit rätt bra vänner, men inte bästa vänner som delar allt, saknar jag så in i helvete. Vill gråta varenda gång jag tänker på honom, och det känns nästan som när man får hjärtat krossat.

Visst, ingenting går att jämföra med att få hjärtat krossat, men det känns seriöst nästan så.
Det måste vara någonting speciellt med Anton som jag har fastnat för. För jag har så himla många vänner, flera som jag var närmare med än honom, men ändå betydde han mer. Han betydde, och betyder fortfarande, nästan lika mycket som mina två närmaste bästa kompisar. Men varför?

Dessutom verkar det bara vara någonting just jag fastnat för, eftersom han inte direkt ligger på plussidan hos mina vänner.
En av mina två närmaste hatar honom, och den andra tycker bara väldigt illa om honom. Och jag vet att mina andra vänner inte tycker alltför mycket om honom heller.

Kan det vara så att bara klickar med någon sådär?

Men det spelar egentligen ingen roll nu, nu när allt är annorlunda.