Varför?
Det här kommer bli ett långt inlägg, men jag är tvungen, jag har så mycket som jag måste få ur mig.
Jag har en tanke i huvudet, en enda fråga. Jag vill så gärna ha svar, men kan bara få det från en enda perosn, och jag kan inte fråga honom.
Anledningen till att jag inte kan fråga denne person för att han inte pratar med mig längre, och frågan jag vill ha svar på är varför.
Vem är då denne person? Namnet Anton kanske ni känner igen? Har skrivit om honom förut.
Vi var ju superbra kompisar, verkligen jättebra.
Kollade i arkivet, och såg vad jag skrivit om honom förut,
"...min bästa killkompis, Anton",
"Men han är trots allt den bästa jag känner.
Det finns ingen annan kille som tycker om mig på det sättet (även om det bara är vänskapligt), alla andra killkompisar tänker bara på sex, och inget annat. De tänker på hur stora bröst man har, hur snygg rumpa man har, hur sexig man är. Det finns inget annat."
"Han tycker om mig för den jag är. Vänner väljer man inte efter utseende.
Det känns som om jag kan lita på honom, och som om han är ärlig och bra för mig. Men förresten, har jag sagt att han är ett år yngre?? Men det bryr jag mig inte ett skit om, för han är mognare än mig."
"Gick fram till honom och gav honom en kram. Var jätteglad att se honom (...) Han skrev att han saknade mig (...) Jag har tänkt på honom varenda jävla dag under hela sommaren, varenda jävla dag"
För en kort tid sen började han prata med mig mindre och mindre. Jag blev såklart ledsen, men vi har haft små nedgångar ibland, och dethar alltis löst sig, så jag tänkte att det skulle göra det även denna gång. Men det har det inte.
Han har nu slutat prata med mig helt. I början var jag bara ledsen.
Inte riktigt som ett "heartbreak", men det påminner. Jag har gråtit många tårar för den grabben, på senaste tiden.
Jag tänkte först fråga, men jag gjorde inte det för jag tänkte att det skulle ordna sig. Och nu känns det försent på något sätt.
Det har helt enkelt gått för långt, jag kan inte fråga om jag vill ha min värdighet kvar.
Missförstå det inte, han är en miljon gånger viktigare för mig än min värdighet, men han har sjunkit för lågt, brytt sig för lite om mig.
Så det går bara inte.
Igår sa jag för första gången att jag hatade honom. Jag sa det till min bästa kompis. Hon förstod mig.
Men jag mår dåligt när jag är i närheten av honom. När jag och min bästa vän står och pratar med några som han är med. Jag pratar med hans kompisar och min, och han pratar med sina kompisar och min kompis, inte med varandra. Han säger inte ett ord.
När han säger "kom och sätt dig" till min bästa vän och klappar på platsen bredvid sig på bänken i skolan, fast jag också står där. Han kollar inte ens på mig.
Så nu vill jag bara att han ska få tillbaka det jag har fått. Så nu har jag börjat göra precis som han.
När han går mot mig (eller jaa, snarare min kompis kanske) vänder jag bort blicken och går förbi. Jag gör precis som han, säger hej till hans kompisar, men kollar inte ens på honom.
Egentligen vet jag inte om jag hatar honom på riktigt. Jag hatar det han gör, och jag hatar situationen, och jag hatar att han inte vekar vilja ha mig mig att göra. Men om jag inte hade tyckt så jävla mycket om honom hade jag inte hatat honom, så hade jag inte brytt mig.
Jag hatar att han betyder så jävla mycket för mig, jag hatar det han gör, jag hatar att han inte bryr sig, jag hatar att han ignorerar mig, jag hatar att han beter sig som ett svin fast han är mycket mognare och bättre.
Men jag hatar inte honom.
Jag ignorerar honom ju nu, men egentligen vill jag bara ta honom åt sidan nästa gång vi ses, fråga vad som händer, varför han gör såhär och om jag har gjort någonting. Jag vill krama honom igen, gråta mot hans axel.
Ja, egentligen vill till och med lägga mig på knä framför honom och be att han ska ta mig tillbaka.
Men det går inte. Det går bara inte.
Den enda fråga jag har är:
Varför?
