hannajosefina

En killkompis till mig, D, är enligt mina vänner intresserad av mig.
Visst, alla tecken finns där: Han pratar med mig, kramar mig, håller om mig, lyfter upp mig, sätter mig i sitt knä, sätter sig i mitt knä och håller på med mig hela tiden.
Jag vet inte vad jag ska göra, jag tycker mycket om honom, men jag är liksom inte intresserad av honom på det sättet.
Tanken har slagit mig att jag skulle fortsätta - jag har ju varit intresserad av honom förut - men det enda jag vill ha är lite hångel och lite mys. Det skulle han kunna ge mig, men det skulle bara förstöra saker.
1. Han skulle bli sårad, och jag klarar inte av att såra månniskor.
2. Jag skulle betraktas som hora.
3. Jag skulle minska chanserna på de som jag faktiskt är intresserad av.

Jag vet att jag aldrig skulle kunna göra det, men jag kan inte låta bli tanken av hur mysigt det vore. Det var länge sen jag hade någon.



Och sen har vi ju Anton också (min hjärtekrossare som är väl känd här i bloggen). Han har gått tillbaka lite, han är inte lika på längre, det känns ganska skönt. Men han är så jävla snäll och gullig mot mig.
Och när jag tänker på hur det var att kyssa honom förut. Då kan jag inte ljuga för mig själv. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte villa kyssa honom igen.
Jag kan inte låta bli att tänka på hur det vore att stå mot ett av skåpen och kyssas med honom, precis som i amerikanska filmer, ni vet. Lite klyshigt, men det är det som finns i mina tankegångar just nu.


Min såkallade drömsprins har jag nästan glömt. Det känns hemskt att säga det, för jag vill fortfarande ha honom, men det händer ingenting, jag får aldrig någon chans. Och jag ser honom aldrig heller.