Kan man bara fastna för någon sådär?
Kan det vara så att man bara fastnar för vissa människor?
Har nyligen tappat kontakten med två vänner - den ena var min bästa kompis och den andra var Anton, som jag har snackat en del om.
Och jag undrar, hur det kunde bli så att uppbrottet med min bästa kompis, som jag känt i 7 år och delat allt med och växt upp med, inte sårade mig det minsta. Det kändes nästan skönt, jag tycker otroligt mycket om henne, men jag saknar henne inte ett dugg.
Men Anton, som jag kännt i 1 år, och egentligen inte delat så mycket med, vi har varit rätt bra vänner, men inte bästa vänner som delar allt, saknar jag så in i helvete. Vill gråta varenda gång jag tänker på honom, och det känns nästan som när man får hjärtat krossat.
Visst, ingenting går att jämföra med att få hjärtat krossat, men det känns seriöst nästan så.
Det måste vara någonting speciellt med Anton som jag har fastnat för. För jag har så himla många vänner, flera som jag var närmare med än honom, men ändå betydde han mer. Han betydde, och betyder fortfarande, nästan lika mycket som mina två närmaste bästa kompisar. Men varför?
Dessutom verkar det bara vara någonting just jag fastnat för, eftersom han inte direkt ligger på plussidan hos mina vänner.
En av mina två närmaste hatar honom, och den andra tycker bara väldigt illa om honom. Och jag vet att mina andra vänner inte tycker alltför mycket om honom heller.
Kan det vara så att bara klickar med någon sådär?
Men det spelar egentligen ingen roll nu, nu när allt är annorlunda.
jag saknar dig, grabben
Har lyssnat på klippet på repeat hela kvällen, vet inte varför.
Förresten, jag vet varför. Varenda gång jag ser det inser jag mer och mer hur mycket jag saknar honom.
Har nu kommit till den punkt då jag bara vill krypa ner i min säng och gråta.
Gör det inte bättre att det denna vecka är exakt 1 år sen vi lärde känna varandra på riktigt.
Det har faktiskt blivit bättre, vi är inte osams längre. Men det är klart att det inte är som det var förut. Det kommer antagligen aldrig bli så igen, men det är så jag vill ha det.
Och det gör ännu ondare att folk inte har förstått, eller det är inte grejen att de inte har förstått, utan att flera kommer fram och påstår att anton är galen i mig och massa sånna saker.
Jag vet mycket väl att inte ens när vi var vänner så kände han så för mig, det var det som var så jäkla skönt med honom, inga känslor som förstörde. Och det dödar mig när folk säger så, för jag vet at han tycker precis tvärt om nuförtiden.
Har börjat lära känna en kille som går i hans klass, första gången vi snackade frågade han "Är du bra vän med anton *********?"
Jag står inte ut, jag orkar inte höra mer om honom. Jag saknar honom tillräckligt mycket redan, det behöver inte bli värre.
Fast dock så känns det skönt att bli påminnd ibland, om hur bra allt var. För jag ångrar inte en enda minut med den där grabben.
Och någonting inom mig hoppas att han blir påmind lika mycket som jag, och att han också vill ha tillbaka det där.
Jag sa hej
Jag sa hej till Honom. Han såg en aning förvånad ut först, men sen sa han hej och frågade till och med en sak!
Då var det jag som blev förvånad, jag kunde inte ens svara. Jag bara kollade och nickade, min kompis svarade som tur var.
Jag är glad att han svarade och frågade tillbaka, och jag är glad att jag vågade. Men fan alltså, jag var inte alls beredd på att han skulle säga något mer, så jag blev bara helt stum.
You paint me a blue sky, then go back and turn it to rain.
Hello. It's me again.
Writing in english today. I grew up in Bournemouth, England, and I think it's easier to express yourself in english.
Well, this is going to be about my friend Anton, again. Or should I say ex-friend? I just can't get used to to say that. I just can't handle that we're not friends anymore.
He was one of my close friends, the best guyfriend I've ever had.
I just can't stop think about it. It's breaking my heart that we ended like this.
I just keep wondering why this happened. After missing each other the whole summer I thought we would stick together longer than this.
If someone asked me if I would like things to be like before I would say yes. No doubt about it. I really miss him.
That little kid, younger than me, but seemed older. He was so smart, and nice to me.
I was like one of few persons who he was nice to.
We really suited each other, as friends, of course. We were sooo different, but we really enjoyed being with each other. He felt the same, you could tell.
If I knew that he was sorry, and he wanted to be friends again, I would fight. I would give my all.
But he let me down, he really hurted me.
And he don't seem interested in being friends at all.
So I can't. I can't give away all my energy to someone who doesn't care.
But then I thought, what if he feels the same way, but don't think that I want it? What if he also is too scared to make a move? Though I think he would fight for me if he wanted me as a friend, or at least talk with me.
Maybe I should show that I miss him? Maybe I should just tell him?
I don't know really. I'm not scard of letting him know. I guess I'm scard of his answer. Of getting a "I don't miss you" or "I think your annoying" or worse: "I don't wanna be friends with you".
I just wouldn't be able to take that, I would break down. And I wouldn't be able to see him in school then.
Well, I guess I just need to sleep on it, and I'll figure it out.
ångest
Livsångest.
Vad ska jag göra med mitt liv egentligen?
Antingen vill jag göra något riktigt stort, bli känd genom att göra revolution, hjälpa andra, åka till afrika och jobba i nån barnby eller något.
Eller så vill jag bara ha riktigt jävla kul, typ festa gärnet, resa, ni fattar.
Vad ska jag göra med mitt liv då?
Men grejen är att jag vill inte bli någon tråkig svensson, som sitter hemma på kvällarna och kollar på idol och ensam mamma söker. Men jag vill inte bli känd, jag är jättebra inom allt som har med musik att göra, men jag vill inte bli känd.
Fan va jag längtar tills jag fyller 18, då får jag göra vad jag vill.
What are you thinking?
Jag behöver skriva av mig, så är det bara.
Kevin, my heartbreaker, ni vet. Äntligen känner jag ingenting för honom. Vi är ganska bra vänner igen nu.
Förut, jämt när jag pratade med honom, tittade jag på hans mun, och jag kände jämt ett jävla sug att jag ville kyssa honom igen. Nu känner jag inte så längre, äntligen.
Men jag undrar om han känner så för mig.
Idag tog han mitt huvud mellan sina händer, och bara kollade på mig på något speciellt sätt. Jag skulle så gärna vilja veta vad han tänkte just då. Det såg uppriktigt ut som han ville kyssa mig, det kändes så.
Varför gör han såhär? Ska han falla tillbaka nu? Bli kär i mig igen? Det var han som tappade känslorna och krossade mig i tusen bitar, medan jag hade ont i månader.
Well, även om jag skulle kunna tänka mig att bli tillsammans med honom igen så skulle jag aldrig kunna. Mitt hjärta skulle inte tillåta det, det gjorde för ont.
Fan vad jag saknar dig.
Först gjorde det bara så jävla ont, nästan som att få hjärtat krossat. Men nu börjar det bli bättre.
När jag går förbi honom klarar jag att hålla allt inne.
Men hela tiden spelas scener upp i mitt huvud. Hela tiden.
Den som upprepar sig mest är denna:
Anton kommer fram till mig, säger någonting, olika varje gång. Oftast någonting i stil med "tja" eller så frågar han någonting.
Jag vänder mig mot honom och säger. "Jasså, så du pratar med mig igen?" eller "Wow, du pratar med mig"
Jag använder den där lite bitchiga tonen, mest för att jag är så arg. Och sårad.
Eller denna:
Jag ser Anton i skolan, jag går fram till honom och frågar om vi kan prata. Jag tar tag i hans arm och drar undan honom. Vi ställer oss i glashuset på tredje våningen och det är inga andra i närheten. Allt är som på film.
Jag har tårar i ögonen men försöker le. Men det går inte.
Jag säger "Jag saknar dig" och sedan kan jag inte hålla tårarna inne, jag storgrinar och berättar allt, hur jag känner och hur mycket jag saknar honom, och hur mycket jag tycker om honom. Jag frågar vad som egentligen har hänt, och ifall jag har gjort någonting.
Men filmen tar alltid slut innan jag får höra svaret.
Såklart att jag saknar honom, mer än någon annan. Men det finns ingenting jag kan göra nu. Jag har försökt. Betyder jag det minsta för honom skulle han också försöka. Han är inte den som ger upp.
vad gör jag?
Börjar lära känna Oliver, kompis till A, som jag är "osams" med.
Vet egentligen inte vad jag vill med Oliver.
Jag vill inte att han ska gilla mig, eftersom jag gillar hans kompis, Honom. Och jag gillar ju inte Oliver, det är jag helt klar med. Men ändå så vill jag prata med honom, jag vill träffa honom och lära känna honom bättre.
På något sätt känns det nästan som om han skulle kunna ersätta A, kanske är det därför jag känner dragningen till honom?
Är fortfarande sjukt sårad efter A, men när jag snackar med Oliver så blir det bättre, trots att dom är totalt olika!
Och jag vill inte att Oliver ska tro att jag gillar honom och bli besviken sen när han får reda på att jag gillar hans bästa kompis...
Känner mig bara så förvirrad. Får väl sova på saken.
A
Men det går bara inte.
