hannajosefina

- Ibland är man så glad över att ha vunnit, men men döljer det ändå.

- Ibland är man så arg att man vill skrika, men man är tyst ändå.

- Ibland är man så ledsen så man inte orkar någonting, men man ler ändå.

- Ibland är man så trött så man snart slocknar, men men fortsätter springa ändå.

- Ibland är man så rädd så man skakar, men man gör det ändå.

Blir man inte lite trött på filmer ibland? Det känns som om alla filmer är romantiska, roliga, sorgliga...whatever. Men oavsett så slutar det alltid med ett perfekt lyckligt slut!
Kan det inte finnas någon film som är lite mer verklighetstrogen?
Visst, vissa kanske får sina lyckliga slut, men det är ju så många som inte får det, kan man inte tänka lite på dem?

Hur kul är det att sitta och titta på när typ Hilary Duff hånglar med nån kille när de återförenas, eller någonting i den stilen när man egentligen mår så jävla dåligt så man vill strypa henne och hennes lilla perfekta pojkvän?

Kan man inte göra en film som handlar om någon som blir dumpad. Och istället för en romantisk återförening i slutet så lever huvudrollen ensam resten av livet.
Kanske inte det mest uppmuntrande om man precis har blivit dumpad. Men ibland kan det ju vara skönt att bli lite sådär melankolisk. Och dessutom är det ju bättre i undervisningssyfte. Hur bra kan det vara för de små egentligena att bara se massa lyckliga slut?
Hur kommer de ta det när det händer dem någonting när de blir äldre? Om deras hjärta blir krossat eller om någon dör?

Hade jag tagit det annorlunda om jag visste hur det var innan?
Jag visste att det var sorgligt, att man blev ledsen. Men jag hade ingen aning om att det skulle vara det värsta jag hade varit med om, att jag skulle skolka för första gången (jag är vanligtvis väldigt skötsam) på morgonen och sedan komma till skolan och gråta hela dagen. Vara tvungen att gå ut från varje lektion och sätta mig inne på skoltoaletten och bara gråta och gråta. Inte visste jag hur det kändes när det verkligen gjorde ont i hjärtat.
Jag hade ingen aning om att jag skulle börja hyperventliera och gråta och skaka hysteriskt när jag såg honom eller ibland bara tänkte på honom eller läste hans sms.
Inte visste jag att jag skulle ta massa olika tabletter innan jag somnade och hoppas att jag inte skulle vakna igen.
Jag visste inte innan att jag skulle vilja dö.

Hade det varit annorlunda om man hade uppmärksammat detta mer? Om man hade fått veta innan att man inte bara gråter lite och sedan är det bra?
Om man hade fått veta att det kan ta månader, eller till och med år innan det slutar göra ont?

Ibland är man tvugen att göra svåra val i livet.

Det svåraste förmig hittills var när jag var 11 och mina föräldrar skilde sig.Jag skulle välja vart och ville bo och hur mycket. Jag ville helst bo bara med mamma och träffa pappa på helgerna och så. Men jag visste inte om jag kunde följa min egen vilja då, jag ville ju inte att pappa skulle bli ledsen om jag bara ville bo hos mamma.
Tillslut blev det varannan vecka ändå, och det ångrar jag inte nu.

Nu är det svårt igen:

Skulle ni kunna "satsa" på någon person som ni var jättebra kompis med? Vad skulle hända när man gör slut liksom?

Och skulle ni kunna låta bli att satsa på någon som ni tänker på hela tiden?