funderingar om filmer och krossade hjärtan
Blir man inte lite trött på filmer ibland? Det känns som om alla filmer är romantiska, roliga, sorgliga...whatever. Men oavsett så slutar det alltid med ett perfekt lyckligt slut!
Kan det inte finnas någon film som är lite mer verklighetstrogen?
Visst, vissa kanske får sina lyckliga slut, men det är ju så många som inte får det, kan man inte tänka lite på dem?
Hur kul är det att sitta och titta på när typ Hilary Duff hånglar med nån kille när de återförenas, eller någonting i den stilen när man egentligen mår så jävla dåligt så man vill strypa henne och hennes lilla perfekta pojkvän?
Kan man inte göra en film som handlar om någon som blir dumpad. Och istället för en romantisk återförening i slutet så lever huvudrollen ensam resten av livet.
Kanske inte det mest uppmuntrande om man precis har blivit dumpad. Men ibland kan det ju vara skönt att bli lite sådär melankolisk. Och dessutom är det ju bättre i undervisningssyfte. Hur bra kan det vara för de små egentligena att bara se massa lyckliga slut?
Hur kommer de ta det när det händer dem någonting när de blir äldre? Om deras hjärta blir krossat eller om någon dör?
Hade jag tagit det annorlunda om jag visste hur det var innan?
Jag visste att det var sorgligt, att man blev ledsen. Men jag hade ingen aning om att det skulle vara det värsta jag hade varit med om, att jag skulle skolka för första gången (jag är vanligtvis väldigt skötsam) på morgonen och sedan komma till skolan och gråta hela dagen. Vara tvungen att gå ut från varje lektion och sätta mig inne på skoltoaletten och bara gråta och gråta. Inte visste jag hur det kändes när det verkligen gjorde ont i hjärtat.
Jag hade ingen aning om att jag skulle börja hyperventliera och gråta och skaka hysteriskt när jag såg honom eller ibland bara tänkte på honom eller läste hans sms.
Inte visste jag att jag skulle ta massa olika tabletter innan jag somnade och hoppas att jag inte skulle vakna igen.
Jag visste inte innan att jag skulle vilja dö.
Hade det varit annorlunda om man hade uppmärksammat detta mer? Om man hade fått veta innan att man inte bara gråter lite och sedan är det bra?
Om man hade fått veta att det kan ta månader, eller till och med år innan det slutar göra ont?
Kan det inte finnas någon film som är lite mer verklighetstrogen?
Visst, vissa kanske får sina lyckliga slut, men det är ju så många som inte får det, kan man inte tänka lite på dem?
Hur kul är det att sitta och titta på när typ Hilary Duff hånglar med nån kille när de återförenas, eller någonting i den stilen när man egentligen mår så jävla dåligt så man vill strypa henne och hennes lilla perfekta pojkvän?
Kan man inte göra en film som handlar om någon som blir dumpad. Och istället för en romantisk återförening i slutet så lever huvudrollen ensam resten av livet.
Kanske inte det mest uppmuntrande om man precis har blivit dumpad. Men ibland kan det ju vara skönt att bli lite sådär melankolisk. Och dessutom är det ju bättre i undervisningssyfte. Hur bra kan det vara för de små egentligena att bara se massa lyckliga slut?
Hur kommer de ta det när det händer dem någonting när de blir äldre? Om deras hjärta blir krossat eller om någon dör?
Hade jag tagit det annorlunda om jag visste hur det var innan?
Jag visste att det var sorgligt, att man blev ledsen. Men jag hade ingen aning om att det skulle vara det värsta jag hade varit med om, att jag skulle skolka för första gången (jag är vanligtvis väldigt skötsam) på morgonen och sedan komma till skolan och gråta hela dagen. Vara tvungen att gå ut från varje lektion och sätta mig inne på skoltoaletten och bara gråta och gråta. Inte visste jag hur det kändes när det verkligen gjorde ont i hjärtat.
Jag hade ingen aning om att jag skulle börja hyperventliera och gråta och skaka hysteriskt när jag såg honom eller ibland bara tänkte på honom eller läste hans sms.
Inte visste jag att jag skulle ta massa olika tabletter innan jag somnade och hoppas att jag inte skulle vakna igen.
Jag visste inte innan att jag skulle vilja dö.
Hade det varit annorlunda om man hade uppmärksammat detta mer? Om man hade fått veta innan att man inte bara gråter lite och sedan är det bra?
Om man hade fått veta att det kan ta månader, eller till och med år innan det slutar göra ont?
Kommentarer
Trackback
