Hela historien.
Okej, nu ska jag berätta vad som hände.
Kevin. Jag hade gillat honom i nästan ett år. Inte sådär besatt, men jag gillade honom iallafall. Men jag vågade inte göra någonting, och dessutom var han min kompis.
Jag föll för honom i november-december och i september året därpå blev jag kär. Inte i Kevin. Utan i en kille som heter Matthias. Två av mina kompisar hade redan varit tillsammans med honom, men jag hade pratat med honom och det var okej. Han verkade gilla mig och jag satsade.
Jag berättade att jag gillade honom, och han gillade mig med.
Nu var vi alltså på G. Alltså inte riktigt tillsammans, men inte heller singlar. På något sätt bundna till varandra, och man visste att man gillade varandra och att vi skulle bli tillsammans.
Allt var bra.
En gång var vi i omklädningsrummet efter idrotten i skolan och min kompis utbrast. "Alltså jag förstår inte det där mellan Matthias och Alice". Jag: "VA?!"
Då hade han varit tillsammans med Alice i en vecka. Jag började inte gråta. Men jag var som en zombie hela dagen och kunde inte tänka på något annat. Det gjorde ont och jag ville ingenting. Jag var så ledsen. Och det fanns ingen jag hatade mer än Alice.
Jag trodde att det var såhär det kändes när man fick hjärtat krossat. Men det visade sig vara mycket värre.
Drygt en månad gick. Och jag började få starkare och starkare känslor för Kevin. Jag hade fortfarande känslor för Matthias, men de var inte lika starka.
Det dröjde inte länge förns Matthias och Alice gjorde slut. Jag var glad på ett rätt-åt-dom-jävla-idioterna-sätt.
Inte långt därefter fick jag ett sms av Matthias. Det stod att ha fortfarande var kär i mig och att han inte kunde slita blicken från mig. Han visste att vi hade bråkat osv, men han hoppades att det var lugnt. Han sa även att jag inte behövde svara om jag inte ville.
Jag visste absolut inte vad jag skulle göra. Jag hade fortfarande känslor för M. Jag kunde antingen förlåta honom och få ett förhoppningsvis lyckligt och stadigt förhållande. Eller så kunde jag chansa totalt på Kevin, som jag hade större känslor för, men som antagligen inte gillade mig tillbaka.
Jag tänkte och tänkte. Och tillslut bestämde jag mig för att kanske mig ut i en vild chansning på Kevin. Jag insåg att det inte skulle kännas rätt att vara i ett förhållande med någon när jag hade större känslor för nån annan. Och dessutom skulle jag nog aldrig förlåta mig själv om jag aldrig försökte.
Men jag försökte. Och det visade sig att han gillade mig tillbaka. Jag var överlycklig och svävade på moln hur länge som helst. Kan var världens gulligaste och världens snällaste och världens snyggaste och charmigaste. Men han var dessutom sjukt snuskig och sexfixerad.
Han sa att han älskade mig. Jag var otroligt kär. Men älskar är ett otroligt starkt ord. Jag sa inte att jag älskade honom utan skrev massa hjärtan och puss och sånt. Jag var så jäkla kär. Jag hade aldrig i hela mitt liv varit så kär förut. Och han älskade mig. Älskade mig.
Vi kom till det stadiet då vi hånglade. Han sa att han tyckte att det var bra. Att jag var bra på att kyssas.
En vecka senare förändrades allt. Jag gick från att vara världens lyckligaste till att vilja dö.
Han gjorde slut. Jag fick ett sms.
"Jag måste säga som det är. Mina känslor har förändrats. Du är en jättefin tjej och jag önskar verkligen att jag kunde gillade dig. Men jag kan inte bestämma över mina känslor. Förlåt"
Ett sms. Ett sms förändrade allt.
Jag kunde inte andas. Jag kunde inte förstå. Jag nöp mig själv i armen för att försäkra mig om att det inte var en hemsk mardröm. Det var ingen mardröm, det var verklighet. Det tog ett tag för mig att förstå vad han just hade skrivit. Jag läste det flera gånger. När jag tillslut förstod att detta faktiskt hände sprutade tårarna. Det gick inte att stoppa. Jag kunde inte andas.
Jag ville dö. Tog massa tabletter och gick och la mig. Grät mig till sömns och hoppades att jag aldrig skulle vakna igen. Jo, det är sant.
Men jag vaknade morgonen efter. Vaknade upp i helvetet. Jag ville inte berätta för mina föräldrar, för det finns inget värre än när de ska hålla på och snacka och trösta mig och de fattar ingenting. Och jag ville inte visa mig sårbar för dem. Vet inte varför.
Så allt var tvunget att vara hemligt. Jag lyckades kämpa mot tårarna hela morgonen. Jag åkte med den vanliga bussen till skolan, men jag gick av hos min kompis.
Vi skolkade och kom senare till andra lektionen. Jag grät bokstavligt talat hela dagen, spenderade största delen av dagen på skolans toalett med min bästa vän.
Det var den värsta dagen i mitt liv. Och det halvåret var nog det värsta i mitt liv. Det var inte bara mitt hjärta som tog stryk - man förstår inte hur ont det gör förns man själv varit med om det - utan även min ork och min självkänsla.
Jag sänkte mina betyg i flera ämnen i skolan. Och jag gick ner i vikt. Jag tyckte jag var tjock, att jag inte dög som jag var. Att det var något fel på mig, att det måste vara något fel på mig eftersom han hade gjort slut.
Till saken hör att säga att jag aldrig i hela mitt liv varit tjock.
Under den perioden vägde jag 45 kilo. Visserligen vägde jag bara 47 innan. Men mina vänner blev oroliga. Trodde att jag hade anorixia. Mina fyra bästa vänner (just då) pratade med varandra och de ringde hem till min mamma och pratade med henne utan att jag visste om det. De höll sedan koll på mig och tvingade mig att äta i skolan. Och min mamma höll stenhårt koll på mig hemma. Det var jobbigt, men jag är glad att jag har så omtänksamma vänner. Jag sa till vännerna och familjen att jag absolut inte hade tänkt på det och att det inte var meningen att gå ner i vikt. Men sanningen är att jag mådde så jävla dåligt och led av så otroligt dåligt självförtroende och trodde att han inte ville ha mig för att jag var tjock.
Det kanske inte säger er så mycket att jag vägde 45 kilo. Men om jag säger såhär då: Jag hade ett par jeansleggings från Gina Tricot i stolek XS, och dom hade blivit förstora. Det var inte alls tighta jeans längre, utan någon form av hängbyxor som satt löst vid låren, rumpan och smalbenen.
Men jag repade mig tillslut, det tåg 8-9 månader. Men nu mår jag bra igen. Jag äter. Jag har förstått att smalast inte betyder snyggast. Och även att killar gillar former (som jag absolut inte hade en enda av då).
Det var hela min historia. Om ni undrar något så är det bara att fråga. Puss.
Kevin. Jag hade gillat honom i nästan ett år. Inte sådär besatt, men jag gillade honom iallafall. Men jag vågade inte göra någonting, och dessutom var han min kompis.
Jag föll för honom i november-december och i september året därpå blev jag kär. Inte i Kevin. Utan i en kille som heter Matthias. Två av mina kompisar hade redan varit tillsammans med honom, men jag hade pratat med honom och det var okej. Han verkade gilla mig och jag satsade.
Jag berättade att jag gillade honom, och han gillade mig med.
Nu var vi alltså på G. Alltså inte riktigt tillsammans, men inte heller singlar. På något sätt bundna till varandra, och man visste att man gillade varandra och att vi skulle bli tillsammans.
Allt var bra.
En gång var vi i omklädningsrummet efter idrotten i skolan och min kompis utbrast. "Alltså jag förstår inte det där mellan Matthias och Alice". Jag: "VA?!"
Då hade han varit tillsammans med Alice i en vecka. Jag började inte gråta. Men jag var som en zombie hela dagen och kunde inte tänka på något annat. Det gjorde ont och jag ville ingenting. Jag var så ledsen. Och det fanns ingen jag hatade mer än Alice.
Jag trodde att det var såhär det kändes när man fick hjärtat krossat. Men det visade sig vara mycket värre.
Drygt en månad gick. Och jag började få starkare och starkare känslor för Kevin. Jag hade fortfarande känslor för Matthias, men de var inte lika starka.
Det dröjde inte länge förns Matthias och Alice gjorde slut. Jag var glad på ett rätt-åt-dom-jävla-idioterna-sätt.
Inte långt därefter fick jag ett sms av Matthias. Det stod att ha fortfarande var kär i mig och att han inte kunde slita blicken från mig. Han visste att vi hade bråkat osv, men han hoppades att det var lugnt. Han sa även att jag inte behövde svara om jag inte ville.
Jag visste absolut inte vad jag skulle göra. Jag hade fortfarande känslor för M. Jag kunde antingen förlåta honom och få ett förhoppningsvis lyckligt och stadigt förhållande. Eller så kunde jag chansa totalt på Kevin, som jag hade större känslor för, men som antagligen inte gillade mig tillbaka.
Jag tänkte och tänkte. Och tillslut bestämde jag mig för att kanske mig ut i en vild chansning på Kevin. Jag insåg att det inte skulle kännas rätt att vara i ett förhållande med någon när jag hade större känslor för nån annan. Och dessutom skulle jag nog aldrig förlåta mig själv om jag aldrig försökte.
Men jag försökte. Och det visade sig att han gillade mig tillbaka. Jag var överlycklig och svävade på moln hur länge som helst. Kan var världens gulligaste och världens snällaste och världens snyggaste och charmigaste. Men han var dessutom sjukt snuskig och sexfixerad.
Han sa att han älskade mig. Jag var otroligt kär. Men älskar är ett otroligt starkt ord. Jag sa inte att jag älskade honom utan skrev massa hjärtan och puss och sånt. Jag var så jäkla kär. Jag hade aldrig i hela mitt liv varit så kär förut. Och han älskade mig. Älskade mig.
Vi kom till det stadiet då vi hånglade. Han sa att han tyckte att det var bra. Att jag var bra på att kyssas.
En vecka senare förändrades allt. Jag gick från att vara världens lyckligaste till att vilja dö.
Han gjorde slut. Jag fick ett sms.
"Jag måste säga som det är. Mina känslor har förändrats. Du är en jättefin tjej och jag önskar verkligen att jag kunde gillade dig. Men jag kan inte bestämma över mina känslor. Förlåt"
Ett sms. Ett sms förändrade allt.
Jag kunde inte andas. Jag kunde inte förstå. Jag nöp mig själv i armen för att försäkra mig om att det inte var en hemsk mardröm. Det var ingen mardröm, det var verklighet. Det tog ett tag för mig att förstå vad han just hade skrivit. Jag läste det flera gånger. När jag tillslut förstod att detta faktiskt hände sprutade tårarna. Det gick inte att stoppa. Jag kunde inte andas.
Jag ville dö. Tog massa tabletter och gick och la mig. Grät mig till sömns och hoppades att jag aldrig skulle vakna igen. Jo, det är sant.
Men jag vaknade morgonen efter. Vaknade upp i helvetet. Jag ville inte berätta för mina föräldrar, för det finns inget värre än när de ska hålla på och snacka och trösta mig och de fattar ingenting. Och jag ville inte visa mig sårbar för dem. Vet inte varför.
Så allt var tvunget att vara hemligt. Jag lyckades kämpa mot tårarna hela morgonen. Jag åkte med den vanliga bussen till skolan, men jag gick av hos min kompis.
Vi skolkade och kom senare till andra lektionen. Jag grät bokstavligt talat hela dagen, spenderade största delen av dagen på skolans toalett med min bästa vän.
Det var den värsta dagen i mitt liv. Och det halvåret var nog det värsta i mitt liv. Det var inte bara mitt hjärta som tog stryk - man förstår inte hur ont det gör förns man själv varit med om det - utan även min ork och min självkänsla.
Jag sänkte mina betyg i flera ämnen i skolan. Och jag gick ner i vikt. Jag tyckte jag var tjock, att jag inte dög som jag var. Att det var något fel på mig, att det måste vara något fel på mig eftersom han hade gjort slut.
Till saken hör att säga att jag aldrig i hela mitt liv varit tjock.
Under den perioden vägde jag 45 kilo. Visserligen vägde jag bara 47 innan. Men mina vänner blev oroliga. Trodde att jag hade anorixia. Mina fyra bästa vänner (just då) pratade med varandra och de ringde hem till min mamma och pratade med henne utan att jag visste om det. De höll sedan koll på mig och tvingade mig att äta i skolan. Och min mamma höll stenhårt koll på mig hemma. Det var jobbigt, men jag är glad att jag har så omtänksamma vänner. Jag sa till vännerna och familjen att jag absolut inte hade tänkt på det och att det inte var meningen att gå ner i vikt. Men sanningen är att jag mådde så jävla dåligt och led av så otroligt dåligt självförtroende och trodde att han inte ville ha mig för att jag var tjock.
Det kanske inte säger er så mycket att jag vägde 45 kilo. Men om jag säger såhär då: Jag hade ett par jeansleggings från Gina Tricot i stolek XS, och dom hade blivit förstora. Det var inte alls tighta jeans längre, utan någon form av hängbyxor som satt löst vid låren, rumpan och smalbenen.
Men jag repade mig tillslut, det tåg 8-9 månader. Men nu mår jag bra igen. Jag äter. Jag har förstått att smalast inte betyder snyggast. Och även att killar gillar former (som jag absolut inte hade en enda av då).
Det var hela min historia. Om ni undrar något så är det bara att fråga. Puss.
Kommentarer
Trackback
