hannajosefina

Rubriken, en textrad tagen ur min favoritlåt. Den passade så bra nu ikväll.
Jag är så jävla ostabil. Och egentligen har jag väl varit det sen jag fick mitt hjärta krossat (känns som det börjar bli the main theme i den här bloggen, vilket är rätt surt. Men det förändrade mig på många sätt) för snart två år sen (det går ju inte att fatta att det snart gått två år!!!) 
Igår till exempel så var jag skitglad. Livet lekte och jag var på bra humör. Idag har jag under eftermiddagen och kvällen haft tsunamivågor av ilska och tårar. Blev förtvivlad och började gråta så fort någon gjorde minsta fel, så fort något kändes konstigt. Så fort jag tänkte på matte 1b och att jag inte fattar någonting. Så fort jag tänkte på att det är måndag imorgon. Jag kände mig ful och fet och dum i huvet och hela mitt liv kändes misslyckat. Tänk så snabbt det kan gå. Toppen igår och botten idag. Utan att det egentligen har hänt någonting alls.

Känner mig rätt patetisk som sitter såhär på söndagskvällen och käkar kakor i smyg, har snart käkat ett helt kakpaket (!!!), och drömmer om framtiden. Jag är nog lite för naiv, och jag längtar nog lite för mycket till framtiden. Jag hade trott att gymnasietiden skulle vara underbar. Massa fester, massa killar, och bara en massa roligheter. Jag var nog lite för naiv. För det är inte alls som jag tänkt mig att det skulle vara tre veckor in i terminen. Det är ingenting som är fel egentligen, men jag vet bara inte om det är någonting som känns rätt heller. Ingen i min klass är som jag. Så nu sitter jag och drömmer om framtiden igen. Längtar efter att bli vuxen, men faktum är att när jag väl blir vuxen kommer det inte alls vara så bra som jag tänkt mig, och jag kommer önska att jag tog vara på tiden lite mer när jag var yngre. Jag vet inte vad jag vill och jag vet inte jag som skulle kunna göra allt bra igen. Det går helt enkelt inte.

Idag är ingen bra dag. Idag är mitt liv ett enda misslyckat ångestfyllt kakmonster. (Har endast en kaka kvar nu)