hannajosefina

Hej.
Just nu vet jag knappt vad jag tycker och känner om någonting.
Men en sak vet jag. Att jagär så himla glad och förväntansfull. I morgon åker jag och min bästa kompis utomlands tillsammans.
Det ska bli så himla kul! Och så skönt att komma bort från Göteborg ett tag. Ser fram emot att vara fria, flörta med killar, skratta, sola, bada och ha kul.

Ska bli så skönt att slippa tänka på allt strul här hemma.

Jag har alltid sagt åt andra att inte ge upp, och jag har alltid fått höra att jag inte ska ge upp. Men ibland kanske det är bäst att ge upp.
Jag tycker inte att det är bra att ge upp, men ibland kanske det är bättre.

Bättre än att gå och sukta efter någon som man vet att man inte kommer se på hela sommaren. När man har försökt med alla knep. När man har gjort allt man kan och han inte ens verkar ha märkt någonting.
När man vet att det finns ingen chans alls att jag skulle kunna lära känna honom. I alla fall inte förns om nästan 3 månader.
Om man inte orkar vänta så länge.
Om man vet att man bara kommer bli besviken om man väntar på honom, när man hade flera chanser att hitta någon annan, och sedan kan man inte få honom ändå. 

Att ge upp är väl bättre än att ännu ett steg mot en stor besvikelse. Ännu ett krossat hjärta.

Om jag visste att jag skulle få honom skulle jag lätt kunna vänta hela sommare, ja, kanske hur länge som helst faktiskt. Men jag vet att jag aldrig kommer kunna lyckas få honom.

Och då går jag miste om så mycket om jag väntar på honom en hel sommar.
Visst är det okej att ge upp då?

Hej, nu var det ju ett tag sen.
Mina tankar och känslor har förändrats enormt. Jag vet inte vad som flög i mig förra veckan när jag skrev att jag var kär i min älskade killkompis !
Men jag har insett nu att jag är kär i en annan - en yngre. Dock är han bara ett par månader yngre, men han går ändå i sjuan, och jag går i åttan - men ålders spelar ju ingen roll, eller?

Nu är det så att jag har hans nummer i mobilen och alla mina kompisar vill att jag ska smsa honom, vågar jag?

Äsch, jag kanske borde ta lite risker, jag gör det väl då. Om jag inte skriver på hela kvällen så vet ni att det har gått dåligt, haha.

Är det möjligt att det finns någon man aldrig kommer över? Att det finns någon som man aldrig slutar tycka om, oavsett vad den personen har gjort mot en?
Att det finns någon som kan göra hela dagen bättre genom att prata med en?

Att det finns någon man alltid kommer göra sig till för. Någon som gör att man får en speciell pirrande känsla när man ser denne person, en känsla som aldrig går över, hur mycket man än tränar på det eller ser personen.

Att man börjar garva åt skämt som denne person säger, trots att de är jättetråkiga.

Någon som man kanske inte alltid vill vara tillsammans med, för att man vet att han inte är bra för mig, men ändå blir avundjuk när han håller på med någon annan.

Är det verkligen möjligt när det är en person som har sårat mig djupare än någon annan? När det är någon som har slitit mig i stycken och sedan lämnad mig döende.

Jag tror det. För det finns någon som jag hatar, men samtidigt tycker så himla mycket om.

Ibland är hans åsikt den enda som räknas, fast jag egentligen borde försöka att inte påverkas av honom.
Igår var det exakt fyra månader sen han gjorde det, slet sönder mig och det dära.
Fyra långa månader har gått och förändringarna är så minimala att dom knappt märks.

Jag tvivlar på att det någonsin kommer gå över. Jag tror aldrig att jag kommer komma över honom.
Men jag överlever. Har liksom vant mig nu.

Kan det vara värt att satsa på sin bästa killkompis? Om det är någon som man tänker på hela tiden liksom. Känns som om vi varit menade för varandra sen vi föddes typ. Eller nästan iaf. Jag har aldrig tänkt på honom på det här sättet förut, men nu kan jag inte sluta.

Men mitt senaste förhållande var mellan mig och en annan killkompis, och det slutade inte bra - han dumpade mig, jag ville dö, jag var deprimerad ett tag och grät hela tiden.
Och vi som en gång var kompisar pratar nu knappt med varandra.

Och jag vill absolut inte riskera detta igen! Visserligen är jag lite bättre kompis med denna kille, och det känns som om våran vänskap borde repa sig om allt blir fel. Men tänk om den inte gör det då? Vad ska jag göra då? Då kommer jag ångra mig.

Men grejen är att han har gillat mig till och från sen femman - går nu ut åttan. Och jag undrar om han bara är kompis med mig för att han liksom gillar mig på "det dära" sättet, eller om han faktiskt skulle jobba för att hålla vänskapen vid liv om allt skiter sig.

Inte vet jag...

Men får väl tänka på det några dagar, och se vad som händer.

Ibland känns det som om typ alla killar jag känner får för sig att jag är intresserad av dem. Det är ganska irriterande. Och jag undrar varför det är så?
Verkar jag väldigt intresserad av dem alla?
Jo, när jag tänker efter så är det nog så. Men jag gör det inte med flit!
Jag älskar killar, och gillar att vara omringad av dem, kan det bero på det? Jag skojjar,skämtar, retas och snackar med alla. Och det känns ibland som om de får för sig att jag är intresserad av dem då, vilket jag oftaste inte är.

Ni vet att det kan kännas som om man gillar någon, bara för att den personen gillar en. Fast egentligen så är man bara smikrad oftast. Så är det hela tiden, de blir smickrade för att det tror att jag gillar dem, när så icke är fallet.

Jag vet inte vad jag ska göra, för jag kan ju liksom inte ändra på mig själv. Jag är den jag är, och jag står för det. Jag vill heller inte att mina killkompisar ska ändra sig såklart, men vad är det då jag vill ska förändras, för någonting är det ju.

Det här blev krångligt nu, jag sover på saken. Godnatt!

Ibland kan det vara väldigt jobbigt när personer gillar en.
Många tänker säkert "Va konstig hon är, det ju alltid kul att vara omtyckt! Och det är ju kul att ha beundrare, även om man inte gillar dem tillbaka"

Well, jag håller inte med. Visst finns det vissamänniskar som jag vill såra så hårt att det tar dem flera månader att bli bra igen, men i allmänhet så hatar jag att såra människor.

Och därför är det så jobbigt när personer gillar mig på det sättet om jag inte gillar dom på det sättet tillbaka.

I det här fallet, som för mig har inträffat nu, känns det väldigt jobbigt. För det är en person som jag vill vara kompis med. Men jag vet inte om det går. För jag vet själv hur det är, det är mycket svårare att komma över någon som man umgås med mycket.

Därför måste jag hitta på massa undanflykter och ursäkter varje gång han vill träffas. Vi träffades för inte så länge sen, och då märktes det tydligt att han inte var min typ. Han är ungefär tvärt emot vad jag faller för, då menar jag inte utseendemässigt, utan hur han är. 

Varför vill jag då inte att han ska gilla mig?
Jo, dels för att jag inte vill att han ska bli sårad sen när han fattar att jag inte är ett dugg intresserad av honom, och dels för att jag har en tjejkompis som jag älskar, som är kär i just denna person.

Det börjar bli väldigt jobbigt att ljuga om att man är upptagen hela tiden, och han verkar inte fatta vinken. Så jag funderar på att säga sanningen till honom:
Att jag varken vill eller borde träffa honom, för att det finns personer jag älskar som blir sårade. Och även att jag inte är ett dugg intresserad av honom.

Men grejen är att jag tror inte att han skulle fatta det heller, han kan verkligen vara lite trög ibland (Förlåt!). Han skulle fråga varför och vilja att jag struntade i den personen, att det inte var vårat problem.
Men jo, det är det.
Jag älskar min kompis, och det sista jag villär att hon ska bli sårad.
För ett tag sen så var det flera som trodde att det var någonting på G mellan mig och den här killen, då vart min kompis ganska ledsen när hon hörde ryktena.
Då lovade mig själv att jag inte skulle förtsätta umgås med honom. Men hur bra har jag lyckats? Inge vidare...

Skuldkänslorna tar kål på mig.

Men nu ska jag lova mig själv - och er - en sak: Jag ska inte umgås med honom själv nå mer. Om han kommer på mig så förklarar jag allt. 

Men jag hoppas att han fattar och slutar innan han inte kan ta sig ut.