I'm spun out so far, you stop I start, but I'll be true to you
Är det möjligt att det finns någon man aldrig kommer över? Att det finns någon som man aldrig slutar tycka om, oavsett vad den personen har gjort mot en?
Att det finns någon som kan göra hela dagen bättre genom att prata med en?
Att det finns någon man alltid kommer göra sig till för. Någon som gör att man får en speciell pirrande känsla när man ser denne person, en känsla som aldrig går över, hur mycket man än tränar på det eller ser personen.
Att man börjar garva åt skämt som denne person säger, trots att de är jättetråkiga.
Någon som man kanske inte alltid vill vara tillsammans med, för att man vet att han inte är bra för mig, men ändå blir avundjuk när han håller på med någon annan.
Är det verkligen möjligt när det är en person som har sårat mig djupare än någon annan? När det är någon som har slitit mig i stycken och sedan lämnad mig döende.
Jag tror det. För det finns någon som jag hatar, men samtidigt tycker så himla mycket om.
Ibland är hans åsikt den enda som räknas, fast jag egentligen borde försöka att inte påverkas av honom.
Igår var det exakt fyra månader sen han gjorde det, slet sönder mig och det dära.
Fyra långa månader har gått och förändringarna är så minimala att dom knappt märks.
Jag tvivlar på att det någonsin kommer gå över. Jag tror aldrig att jag kommer komma över honom.
Men jag överlever. Har liksom vant mig nu.
Att det finns någon som kan göra hela dagen bättre genom att prata med en?
Att det finns någon man alltid kommer göra sig till för. Någon som gör att man får en speciell pirrande känsla när man ser denne person, en känsla som aldrig går över, hur mycket man än tränar på det eller ser personen.
Att man börjar garva åt skämt som denne person säger, trots att de är jättetråkiga.
Någon som man kanske inte alltid vill vara tillsammans med, för att man vet att han inte är bra för mig, men ändå blir avundjuk när han håller på med någon annan.
Är det verkligen möjligt när det är en person som har sårat mig djupare än någon annan? När det är någon som har slitit mig i stycken och sedan lämnad mig döende.
Jag tror det. För det finns någon som jag hatar, men samtidigt tycker så himla mycket om.
Ibland är hans åsikt den enda som räknas, fast jag egentligen borde försöka att inte påverkas av honom.
Igår var det exakt fyra månader sen han gjorde det, slet sönder mig och det dära.
Fyra långa månader har gått och förändringarna är så minimala att dom knappt märks.
Jag tvivlar på att det någonsin kommer gå över. Jag tror aldrig att jag kommer komma över honom.
Men jag överlever. Har liksom vant mig nu.
Kommentarer
Trackback