Kick
Vi har kommenterat vårat klassfoto rätt mycket på ansiktsboken, och nu håller han på och säger att vi ska sluta.
Okej, han tycker att vi ska sluta, men han säger det inte på något snällt sätt.
Kommentaren lyder:
"ALLTSÅ JÄVLA TÖNTAR, SLUTA KOMMENTERA DEN HÄR JÄVLA BILDEN!! NI ÄR JU FÖRFAN CP ALLIHOPA!!"
Och jag kan inte låta bli att käfta emot, och till detta hör att säga att han är en jävligt kaxig kille, som inte tvekar att slå ner någon. Jag tror han har någon allvarlig form av adhd (vet inte säkert, men det är bara någonting jag misstänker) och på toppen av allt är han pojkvän med en nära vän till mig! Vilket alltså inte är så bra.
Men när någon beter sig så kan jag inte bara vara tyst. Jag måste säga vad som är rätt, och få honom att inse att han beter sig förjävligt.
Han tror att han är bäst, snyggast, starkast och smartast, men så är inte fallet.
Och nu vågade jag säga emot. Och det är så jävla kul, för jag äger den där killen så jäkla hårt! Haha, ni vet när man bara säger saker sådär lugnt på ett jag-vet-att-jag-har-rätt-så-jag-behöver-inte-dampa-sätt, och den andra blir arg och får värsta utbrottet, som han fick.
Nu slutade han säga emot, jag antar att han fattar att han har fel, att han beter sig som ett svin och att det knappast blir bättre för honom när han säger att hela klassen är cp.
Man han fan inte bete sig som han gör, det här är inte enda gången han beter sig såhär, det händer varje dag.
Haha, jag får nästan en adrenalinkick av att äga honom såhär. Han som tror att han är oövervinnelig. HAH!
Varför?
Det här kommer bli ett långt inlägg, men jag är tvungen, jag har så mycket som jag måste få ur mig.
Jag har en tanke i huvudet, en enda fråga. Jag vill så gärna ha svar, men kan bara få det från en enda perosn, och jag kan inte fråga honom.
Anledningen till att jag inte kan fråga denne person för att han inte pratar med mig längre, och frågan jag vill ha svar på är varför.
Vem är då denne person? Namnet Anton kanske ni känner igen? Har skrivit om honom förut.
Vi var ju superbra kompisar, verkligen jättebra.
Kollade i arkivet, och såg vad jag skrivit om honom förut,
"...min bästa killkompis, Anton",
"Men han är trots allt den bästa jag känner.
Det finns ingen annan kille som tycker om mig på det sättet (även om det bara är vänskapligt), alla andra killkompisar tänker bara på sex, och inget annat. De tänker på hur stora bröst man har, hur snygg rumpa man har, hur sexig man är. Det finns inget annat."
"Han tycker om mig för den jag är. Vänner väljer man inte efter utseende.
Det känns som om jag kan lita på honom, och som om han är ärlig och bra för mig. Men förresten, har jag sagt att han är ett år yngre?? Men det bryr jag mig inte ett skit om, för han är mognare än mig."
"Gick fram till honom och gav honom en kram. Var jätteglad att se honom (...) Han skrev att han saknade mig (...) Jag har tänkt på honom varenda jävla dag under hela sommaren, varenda jävla dag"
För en kort tid sen började han prata med mig mindre och mindre. Jag blev såklart ledsen, men vi har haft små nedgångar ibland, och dethar alltis löst sig, så jag tänkte att det skulle göra det även denna gång. Men det har det inte.
Han har nu slutat prata med mig helt. I början var jag bara ledsen.
Inte riktigt som ett "heartbreak", men det påminner. Jag har gråtit många tårar för den grabben, på senaste tiden.
Jag tänkte först fråga, men jag gjorde inte det för jag tänkte att det skulle ordna sig. Och nu känns det försent på något sätt.
Det har helt enkelt gått för långt, jag kan inte fråga om jag vill ha min värdighet kvar.
Missförstå det inte, han är en miljon gånger viktigare för mig än min värdighet, men han har sjunkit för lågt, brytt sig för lite om mig.
Så det går bara inte.
Igår sa jag för första gången att jag hatade honom. Jag sa det till min bästa kompis. Hon förstod mig.
Men jag mår dåligt när jag är i närheten av honom. När jag och min bästa vän står och pratar med några som han är med. Jag pratar med hans kompisar och min, och han pratar med sina kompisar och min kompis, inte med varandra. Han säger inte ett ord.
När han säger "kom och sätt dig" till min bästa vän och klappar på platsen bredvid sig på bänken i skolan, fast jag också står där. Han kollar inte ens på mig.
Så nu vill jag bara att han ska få tillbaka det jag har fått. Så nu har jag börjat göra precis som han.
När han går mot mig (eller jaa, snarare min kompis kanske) vänder jag bort blicken och går förbi. Jag gör precis som han, säger hej till hans kompisar, men kollar inte ens på honom.
Egentligen vet jag inte om jag hatar honom på riktigt. Jag hatar det han gör, och jag hatar situationen, och jag hatar att han inte vekar vilja ha mig mig att göra. Men om jag inte hade tyckt så jävla mycket om honom hade jag inte hatat honom, så hade jag inte brytt mig.
Jag hatar att han betyder så jävla mycket för mig, jag hatar det han gör, jag hatar att han inte bryr sig, jag hatar att han ignorerar mig, jag hatar att han beter sig som ett svin fast han är mycket mognare och bättre.
Men jag hatar inte honom.
Jag ignorerar honom ju nu, men egentligen vill jag bara ta honom åt sidan nästa gång vi ses, fråga vad som händer, varför han gör såhär och om jag har gjort någonting. Jag vill krama honom igen, gråta mot hans axel.
Ja, egentligen vill till och med lägga mig på knä framför honom och be att han ska ta mig tillbaka.
Men det går inte. Det går bara inte.
Den enda fråga jag har är:
Varför?
Känslor och sånt.
Visst, alla tecken finns där: Han pratar med mig, kramar mig, håller om mig, lyfter upp mig, sätter mig i sitt knä, sätter sig i mitt knä och håller på med mig hela tiden.
Jag vet inte vad jag ska göra, jag tycker mycket om honom, men jag är liksom inte intresserad av honom på det sättet.
Tanken har slagit mig att jag skulle fortsätta - jag har ju varit intresserad av honom förut - men det enda jag vill ha är lite hångel och lite mys. Det skulle han kunna ge mig, men det skulle bara förstöra saker.
1. Han skulle bli sårad, och jag klarar inte av att såra månniskor.
2. Jag skulle betraktas som hora.
3. Jag skulle minska chanserna på de som jag faktiskt är intresserad av.
Jag vet att jag aldrig skulle kunna göra det, men jag kan inte låta bli tanken av hur mysigt det vore. Det var länge sen jag hade någon.
Och sen har vi ju Anton också (min hjärtekrossare som är väl känd här i bloggen). Han har gått tillbaka lite, han är inte lika på längre, det känns ganska skönt. Men han är så jävla snäll och gullig mot mig.
Och när jag tänker på hur det var att kyssa honom förut. Då kan jag inte ljuga för mig själv. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte villa kyssa honom igen.
Jag kan inte låta bli att tänka på hur det vore att stå mot ett av skåpen och kyssas med honom, precis som i amerikanska filmer, ni vet. Lite klyshigt, men det är det som finns i mina tankegångar just nu.
Min såkallade drömsprins har jag nästan glömt. Det känns hemskt att säga det, för jag vill fortfarande ha honom, men det händer ingenting, jag får aldrig någon chans. Och jag ser honom aldrig heller.
Jag saknar dig, A.
Hej! Det var ett tag sen.
Vad har hänt sen senast? Jo jag är riktigt arg på min killkompis, A. Han undviker mig. Igår trodde jag det var bättre igen, för han kom fram och snackade med mig. Men nej, idag byggde han upp muren igen. Vad är det med honom? Vi har alltid varit bra kompisar, varför gör han såhär?
Fattar han inte att om han väl har tagit sig in så går det inte att ta sig ut. Innanför min mur alltså. Dom jag släpper in, och dom som tar sig in, blir kvar där. Dom som är innanför muren står mig nära. Dom kan inte bara försvinna då.
Man kan inte bara ignorera mig då.
Förstår han inte att jag blir sårad?
Varför ska jag slösa mina tårar på honom? Han bryr sig inte om mig överhuvudtaget.
Låtar och ännu mer babbel om krossade hjärtan.
När man har ett krossat hjärta finns så mycket känslor inom en.
Tycker att de här vackra låtarna beskriver precis.
En sak som jag tänkte på var att jag låg vaken och tänkte på honom varje kväll (eller hela tiden, om jag ska vara ärlig) men jag visste att han inte tänkte på mig. Jag saknade honom så förjävla mycket, och grät mig till sömns, men han tyckte bara att det var skönt att blivit av mig (vet inte om han tyckte det, men det är ju så man tänker när man ligger där i forterställning och gråter). Hela den här jävla orättvisan som finns, att det bara är en som längtar, saknar, gråter och får ett krossat hjärta. "'Cause when a heart breaks no it don't break even". Låten beskriver känslan så jävla bra. The Script - Breakeven
En del av texten översatt till svenska: "När alla frågar säger jag att vi båda bara gick vidare (...) Är det över än? Kan jag öppna mina ögon? Är det här så jobbigt som det kan bli? Är det såhär det känns att verkligen gråta?" Finns det någon bättre beskrivning? Först när alla kommer och frågar "Vaah, har ni gjort slut?! Vad hände??" och man måste ljuga och förneka allt, av ren självbevarelsebedrift - dels för att inte ryktena ska gå, och man ska dra till sig mycket uppmärksamhet, ännu mer folk som frågar och allt det där, och dels för att inte ramla ihop till en liten hög av känslor på marken.
Låten beskriver och den där jävla känslan när man inte kan tänka på någonting annat än smärtan och att den man älskar inte älskar en tillbaka längre, då man bara önskar att allt var en film där man kan spoola förbi den delen om man vill. Man vill bara blunda och gå i ide och inte vakna förns allt - smärtan, sorgen, frågorna - är över.
Och tillsist att man förstår hur det känns att verkligen vara krossad.
Kelly Clarkson - Cry
Denna känner ni igen.
"You cut me open and I keep bleeding, keep, keep bleeding love", "I'll be wearing these scars for everyone to see".
Behövar jag egentligen berätta så mycket?
Du "skär upp" mig och jag fortsätter blöda, fortsätter, fortsätter blöda kärlek, känns ganska tydligt. Hjärtat, eller egentligen själen känns som ett stort jävla köttsår som bara fortsätter blöda, det slutar aldrig, det försvinner inte. Och det är såklart inte blod man blöder, utan man blöder kärlek.
Det andra citatet från låten är liksom... Det är så det är, för de flesta. Ärren kommer alltid finnas kvar. Även fast man har ett superförhållande och allting är bra så sitter ärren kvar djupt inne. Det är någonting man alltid kommer minnas men aldrig riktigt lär sig hantera. Varenda gång det händer blir man lika krossad.
Jag ångrar ingenting nu efteråt. Jag tycker inte att man ska ångra saker, bara slöseri med tid. Sen så ångrar jag det inte för att det var en av de bästa stunderna i mitt liv när jag t.ex fick kyssa honom för första gången, och när vi satt i klassrummen bredvid varandra och jag fick ett sms med texten "Hey gorgeous", sånnsa småsaker var han expert på. Jag ångrar absolut inte tiden med honom.
Och själva Hanna-krossades-så-mycket-så-hon-ville-dö-för-att-slippa-lida-tiden, det har jag kommit över nu, eller njaa, kanske inte helt. Men jag ångrar inte det heller. Visst hade jag fått det ogjort om det skulle gått, för det gjorde så jävla ont så det går inte ens att beskriva, men jag ser det som en erfarenhet. Det är en del av mig, och har gjort mig till den jag är. Jag hoppas att det har gjort att jag klarar det lite bättre om det händer igen. Men jag skulle inte tro det. Jag hoppas att jag kommer kunna förstå att det går över, att jag faktiskt kommer klara det, levande.
Det har gjort mig starkare, men också räddare(om mitt hjärta och låta folk komma mig nära).
Men en sak som jag kände då, under den första tiden, när det var som värst typ, var att jag inte var rädd för någonting. Det värsta som kunde hända hade redan hänt och jag var inte rädd för att skolka och skita i läxorna, supa... Vad som helst, jag var inte rädd. Jag kunde gå över en väg utan att se mig för, sådana saker.
En annan konsekvens var att jag fick sämre självkänsla, jag ville veta varför han hade slutat älska mig, så jag hittade på massa anledningar. T. ex att jag var för tjock, vilket jag inte alls var.
Men eftersom jag haft problem med sånt innan (har försökt att svälta mig själv flera gånger) så kom det lätt tillbaka.
Jag gick ner ganska mycket i vikt, och jag var ju redan smal. Resultatet: Jag var strax 15, 164 cm lång och vägde 45 kg. Mina jeanstights i storlek XS från ginatricot vart förstora, både så de var lösa runt midjan, och så dom hängde vid rumpan och låren ner till smalbenen. Jag gick ner rätt mycket och folk runtomkring märkte att jag gick ner i vikt, människor omkring mig började tro att jag led av anorexia.
Det slutade med att mina vänner (jag tackar de övre makterna för att jag har sådana underbara vänner!!) ringde hem till min mamma och pratade med henne. Och efter det höl familjen koll så att jag åt hemma och vännerna tvingade i mig maten i skolan.
Nu ska jag sluta babbla om detta, märkte nyss att klockan är nästan halv tre, dags att sova kanske?
God natt!
Ska jag ge upp eller?
Jag ser att han kollar på mig varenda gång vi går förbi varandra i skolan.
Det ger mig hopp, men det skulle lika gärna kunna vara för att jag glor så jävla mycket på honom.
Det är egentligen onödigt att slösa tid och tankar.
Det finns så många som vill ha mig. Men det alltid fel personer. De som gör allt för mig är inte personer som jag faller för, ibland är det jobbigt att det är så. Jag är inte sån som faller för de som gillar mig.
Ska jag ge upp eller?
moderskänslor
Att jag var gravid! Helt sjukt, har aldrig drömt det förut.
Jag var först gravid, sedan föddes barnet (dock drömde jag aldrig om förlossningen). Det framkom aldrig vilket kön barnet hade, och det tänkte jag inte på i drömmen, kom på det först nu efteråt att jag faktiskt inte har någon aning om ifall det var en tjej eller kille.
Det spelade ingen roll då, tänkte in på det i drömmen. Men jag drömde i alla fall om att andra hade barnet. Jag var för ung, tyckte de, och inte tillräckligt mogen för att ta hand om det.
Jag satt bredvid och tittade när de andra tog hand om min lilla unge, men bebisen började skrika och gråta, och de fick inte tyst på honom/henne.
"Sluta", sa jag åt dem och sedan tog jag barnet i mina armar. Han/hon slutade genast gråta och blev totalt lugn.
Jag höll barnet tätt intill mig och visste att jag älskade det mer än någonting annat, och att jag aldrig ville släppa det.
Det var en sån sjuk känsla när jag vaknade, ibland längtar jag nästan lite efter att bli gravid, och få barn, längtar dock mest efter att ha en bebis/småbarn. Vet inte varför, jag är ju bara 15 år! Sjuk känsla i alla fall.
vad händer?
Hela dagen har - ni vet han som krossade mitt hjärta för första gången, som jag har nämnt typ 123456 gånger - varit efter mig hela dagen. Det var faktiskt lite konstigt...
Och nu på kvällen när jag var inne på facebook så pluppar det till sådär som när man får ett meddelande.
Och tror ni inte att det är han?
Såhär lyder konversationen mellan mig och Kevin:
Kevin: Nemen hejsan!
Hanna: Men tjenare ;)
K: hur går det med livet då?
H: Jodå, det går bra ;) själv?
K: Fin fint
H: (Y)
K: Hur går det med pojkarna då?
H: Haha, sådär ;) Hur går det med tjejerna?
K: Njaa. Nån speciell?
H: Kanske det kanske.
K: Säg nu :P
H: Haha nää.
Då blev han lite tjurig och loggade ut.
Senare loggade han in igen:
K: Hej
H: Hej :)
K: Säg nu :P
Och han tjatar och tjatar och jag fortsätter säga nej.
Men varför undrar han? Det var han som dumpade mig, varför ska han lägga sig i mitt liv igen? Visst, vi är ju vänner, och jag tycker mycket om honom. Det är fortfarande så att det pirrar till i hela kroppen när jag ser honom ibland. Men jag tycker om Honom (ni vet han som är ett år yngre som jag gillar just nu) en miljon gånger mer.
Jag vill inte ha Kevin längre. Visst, en del av mig vill det, men den delen är liten, tro mig. För jag kommer ihåg hur han sårade mig och jag vill inte gå igenom det igen. Han kan inte göra som han vill och få tillbaka mig nu, ifall det nu är det han vill.
Jag är lite rädd för att han ska gilla mig, dels för att det då är större risk att jag faller tillbaka, och det vill jag inte, jag vill inte ge efter.
Och dels för att jag inte klarar av att såra honom, att säga att jag inte gillar honom om han säger att han gillar mig. Det är jobbigt nog att bara skriva "nej jag vill inte berätta" för jag vet att det inte är vad han vill höra.
Och jag vet inte varför jag känner såhär? Varför jag inte vill såra honom, eller, jag fårstår ju varför jag inte vill såra honom - jag vet ju hur det känns, och jag vill inte ens utsätta min värsta fiende för det.
Men det tar emot så jävligt att inte göra det han vill att jag ska göra, förstår ni?
Och jag fattar inte varför! Han sårade mig så jävla mycket. Slet mig sönder och samman, krossade varenda del av mig i ett enda sms. Han sårade mig så jävla djupt att jag ville ta mitt liv, och det tog månader tills jag kunde ta mig samman.
Vad vill han nu? Vill han ha mig tillbaka så blir jag nästan arg, han kunde låtit bli att ångra sig från början (iofs kunde han ju inte rå för det...) så hade vi sluppit allt krångel! Han kan inte komma nu och ändra sig igen!
Jag kan inte släppa in honom på det sättet igen, det går bara inte. Även om jag ville, även om jag verkligen var kär i honom fortfarande. Men det går inte. Mitt hjärta tål inte mer stryk från honom.
Men nåja, jag vet ju fortfarande inte vad han håller på med.
